Summa sidvisningar

2012-11-21

Att inte vilja glömma


Hon kämpar med att glömma. Sin barndom. Sin ungdom. Sitt utanförskap. Alla hårda ord. Hennes nu förstörs av hennes då. Hela tiden finns det något som äter henne, som nästlar sig in i hennes varjedagliv. Hindrar henne från att njuta av allt hon har. Döljer hennes vackra ansikte bakom en falsk bild i spegeln. Hon ser inte det vi ser. Hon vill glömma. Dået. Som skapat henne.

Tar in det hon ger uttryck för. Försöker känna in hur hon har det. Sörjer hennes nu. För det försvinner inför kampen om att försöka glömma dået. Och det gör att dået ges utrymme att förgifta även nuet. Inte har det onda bara tagit hennes då. Det tar hennes nu också.

Kommer fram till en sak. Ett viktigt principbeslut. Som faktiskt funnits inom mig i många år. Jag VILL INTE GLÖMMA! Mest för att om jag skulle glömma, så skulle det kosta mig dyrbar energi som skulle offras från mitt nu. Det skulle krävas alltför mycket styrka till det, styrka som behövs för att leva och uppleva nuet.

Jag vill inte glömma. Tycker inte att man skall glömma. För. Man kan aldrig någonsin ändra det som var. Någonsin. Och att tänka på det åter och åter igen, vilket man gör i processen när man försöker glömma, gör att man heller aldrig någonsin ger sig själv lov att lämna det som var. Man kan konstatera faktum. Sörja. Vårda sitt yngre jag. Kanske aldrig förlåta. Men lämna det faktumet att det var som det var. Punkt.

Mycket hade jag kunnat vara utan. Tro mig. Mycket vill jag inte tala om. Annat känns bleknat. Mindre viktigt. Men. Allt det som var då formade mig. Gjorde mig till den jag är idag. Den jag kommer att bli. Trots att jag hade kunnat stå över en hel del saker i mitt liv, inser jag att jag också varit förmögen att ta beslut andra hade backat inför JUST på grund av mitt då. Beslut som varit otroligt kloka, vackra och viktiga.

Vem vet vem jag varit utan mitt då? Kanske en bättre Monika? Lika troligt är det att jag varit en sämre Monika. Faktiskt. För allt vi upplevt leder fram till vilka vi är. Mest betyder dock våra val. De egna valen. De som vi KAN göra. Hur mikroskopiskt små de än var. Som ett av mina val. När han två millimeter från mitt ansikte spottade mig i ansiktet och sa hur värdelös jag var, backade jag inte. Jag slog aldrig ner blicken. En enda gång. Gav honom inte tillfredställelsen. Det kostade på. Men jag valde att inte vika mig.

Så. Snälla du. Tror du att det är möjligt att gå vidare utan att glömma? Utan att låsa sig fast vid det fruktansvärda dået? Kom ihåg det. Göd din ilska mot de människor som tog ifrån dig ditt då. Men ge dem inte ditt nu! För du är vacker. Och värd sååå mycket mer!

Sov gott!

6 kommentarer:

  1. Tror det är möjligt att gå vidare utan att glömma. Men man acceptera hur det var (menar då inte att man måste förlåta eller förstå) och sätta punkt att det var då det, och nu är nu och frammåt är frammåt. Vi har blivit de vi är ur det vi kommer ifrån och varit med om. Men det svåra i det ska inte få ta vårt nu eller vårt frammåt. Jag accepterade, satte punkt och tar det med mig som en erfarenhet som var då. Det funkar för mig, kanske inte för alla dock... kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svara här för en gångs skull. *ler* Sant - vi är verkligen alla olika. Och jag gjorde som du. För även om man gladeligen varit utan många, många saker, så går de inte att göras ogjorda... Önskar så att de vackra människorna i vår omgivning, med alla dessa ärr, kunde få leva med ett vackert nu - och ett ännu bättre framåt. I alla fall i de delar man kan välja och styra själv..

      Många kramar till dig - du är fenomenal!!!

      Radera
  2. Nä jag vek vl inte heller ned mig direkt som liten. Men numer kan jag känna en väldigt svaghetskänsla tyvärr. Den som jag tryckte undan för överlevnad som barn. Överlevnad kostar på. Men visst är det fan när det gamla förstör ens nu. Det är ett rätt stort problem i min vardag det.

    Jag hade ärligt talat gärna hoppat över en hel del av det jag upplevt under mina unga år. Trots erfarenheter man fått.

    Men man får kämpa på bearbeta gammalt och försöka gå vidare som det heter. På sitt sätt. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh, fina Millan!! Jag vet - "överlevnad kostar på"! Så vackert sagt! Och så sant. För det gör det. Det skall gudarna veta.. Och jag håller med. Visst finns det delar man verkligen hade velat hoppa över, särskilt när man ser sina egna vackra barn och påminns om den verklighet som var ens egen i den åldern.. Då gör det ont.

      Men du har rätt. Var och en måste få göra på sitt sätt. Önskar bara att det hade funnits en mirakel medicin som kunde få en att se sitt riktiga, vackra jag - inte den bild som dået klibbigt lämnat kvar som en oavtagbar mask..

      Mängder med kramar fina, kloka du!

      Radera
  3. Tror heller inte på att glömma men bearbeta så man kan integrera i vardagslivet!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visa, kloka Millan! Ja, jag håller med. Och hade önskat att den resan, att bearbeta, hade kunnat vara mindre smärtsam.

      Tänker mycket på dig och skickar styrkekramar från bästkusten!

      Radera