Att vinka

Alla dessa farväl. Adjö och avsked. Hur många gånger har man inte? Känt att man inte kan ta sig igenom det. Inte orka. Inte hålla ihop i sömmarna av att skiljas. Från någon. Eller något.

För mig handlade det alltid om den lilla byn mitt i de vajande majsfälten. Med sina grusvägar. Små hukande, vitkalkade hus, skuldra vid skuldra. Portarna som öppnades ut mot gatan. De skuggade bänkarna under de svalkande träden. Alla dessa träd. Akacior. Och popplar längs de få, asfalterade vägarna. Här fanns sagomorfar. Och min oas. För det onda kunde hållas på ett armslångt avstånd. Stod man riktigt stilla, en dallrande het sommardag, så kunde man för ett mikroögonblick tro att allt var bäst.

Varje sommar gjorde det lika vansinnes ont i mig att ta farväl. Att sätta mig i bilen. Tillbaka hem. In i det sista försökte jag hålla mig. Och sedan brast jag i hämningslös gråt. En gråt som höll genom hela Europa. Som blev en sorg som bosatte sig i mitt bröst under resten av året. Jag vinkade alltid. Så armen nästan gick av. Så länge som jag såg den minsta skymt av byn bakom mig.

Jag har slutat vinka. Möjligen viftar jag med armen lite. Men vinkar. Det hör mina smärtsamma farväl till.

Sov gott!