Summa sidvisningar

2012-11-15

Att virka


Mina sinnen förnam en doft. Ett fotografi som legat varsamt undanstoppat i ett slitet album. Bar mig ömt bort till minnenas land. Blev en liten Ergo, en liten Monika. Mindes min älskade farmor, som jag skrivit om förut:

Ett krokigt pekfinger. Invecklade och otroligt komplicerade mönster. Min älskade farmor. Som hon älskade oss alla. Önskar hon inte dött så tidigt. Alltför fort. Utan att vi kunde ta farväl. Hon dog en eftermiddag. Sittandes på en buss. På väg till läkaren. Utan någon av oss i närheten. Bland okända människor. Hon blev knappt över 60. Alldeles för tidigt. På tok för tidigt.

Min älskade farmor. När hon inte lagade mat eller bakade till alla nära och kära virkade hon. Eller broderade. Fantastiska, intrikata mönster. Hon broderade bonader, tavlor, gardiner, dukar och blusar. Virkade tre uppsättningar dukar till alla barnbarnen: vita till året-runt, gula till påsken och röda till julen. Varje gång jag tar fram något av det hon broderat eller virkat, hissnar alla av beundran och häpnad. Min lilla farmor. Varsamt stryker jag handen över blomslingorna. Drar i spetsarna. Tänker på hennes kroniskt krokiga pekfinger.

Min farmor var en sagoboksfarmor. Hon hade ett grått hår som nådde nedanför hennes knän och som hon kammade och flätade varje morgon och sedan satte upp i en knut bak på huvudet. Hon hade fina plisserade kjolar, men alltid heltäckande förkläden över dem. Hennes skratt var klingande och hennes famn stor. Trots att hon var så liten. Hennes båda ben var lindade. Hon hade stora, fula, öppna sår på dem båda. Som aldrig ville läka. Trots många operationer. Smärtan måste ha varit svår.

Hon kunde många sånger, min farmor. Jag minns alla kvällar när vi hade släktkalas. Männen satt oftast kring det stora bordet i köket. Väntade på att bli serverade. De satt där och spelade kort. Och drack. Kvinnorna och barnen höll sig i bakgrunden. När männen blev för högljudda och alltför yviga i sina rörelser, satte sig min lilla farmor mitt bland dem. Vi hörde hennes spröda stämma ta upp en gammal sång. En sång som talade till alla missförstådda, ensamma ungerska män. En sång om allt de lämnat. Och allt de aldrig fått. Männen tystnade. Farmors röst växte i styrka. Ur denna lilla kvinna, med knut i håret och förkläde, sprang en stark och vacker sång. En efter en började männen sjunga med. Inte vackert alls, men med vördnad. Deras hetsiga röster lugnade ner sig, rörelserna begränsades till att torka bort några vilsekomna tårar. Min älskade farmor, David mot Goliat. Och ännu en gång vann David.

Min älskade farmor. Som dog alltför tidigt. Men som jag mött på andra sidan drömmen. Flera gånger. Szeretlek drága Anyó.

Sov gott!


Jag fyller tre år, min pappa, Syster I, farmor och farfar.

8 kommentarer:

  1. Vackert skrivet! Och folk finns ju så länge vi minns! Kram

    SvaraRadera
  2. Sv: Det låter som finfina mål kära du! Kram

    SvaraRadera
  3. Meeen så lika ni är varandra du och din pappa...
    Trevlig Helg!
    Kram
    Viveka

    SvaraRadera
  4. Hej.. "Snodde" ditt horoskop för Kräftan i förra veckan o la ut det på min blogg idag. Du e ju född dagen innan mig..
    Ha en skön fredag!!

    SvaraRadera
  5. Vad fint berättat om din farmor. Vilken härlig kvinna hon verkar ha varit.

    SvaraRadera
  6. Hon verkar ha varit en underbar kvinna. Synd på så kort tid dock. Min morfar o farfar dog 67 år gamla och jag tyckte det var väldigt tidigt. Kram

    SvaraRadera
  7. Szeretlek drága Anyó. JAG ÄLSKAR DIG FARMOR... Så fint.
    Min farmor var oxå väldigt speciell. Förutom mina barn så är nog min farmor den absolut största kärleken i mitt liv.
    Jag skall nog göra ett inlägg om det någon gång.
    Kramar i massor finaste du / Jane

    SvaraRadera
  8. För mig är det morfar jag fortfarande saknar, fast han var 93 när han dog och skulle ha varit 116 om han fortfarande levt... Jag sörjer att han aldrig fick träffa mina fina barn och jag tar med barnen till hans och mormors grav (mormor var oxå fantastisk, men hon dog när jag var sex så jag har inte alls samma minnen av henne) några gånger per år och berättar om dem. Jag tänker mig att så länge vi minns dem så finns de kvar. Och morfar har jag mött en gång, på ett flyg, lite pinsamt att sitta där i flygstolen med tårar rinnande nerför kinderna...

    Sv: Jag önskar att jag hade din förmåga att uttrycka mig och att jag kunde minnas året som gått, jag tycker breven till dina pojkar låter helt fantastiska!

    SvaraRadera