Att höra rytmen

Försöker fånga rytmen av denna dag. Den melodi som hör samman med en sistaledigsjukskrivendag. Min hörsel är nedsatt, men dylika melodier brukar brusa i blodet. De brukar sprida sig genom kroppen och diktera rörelsernas fart, tankarnas vägar.

Denna dags rytm är lite svårmodig. Lite svagt dröjande. Melodin sjunker undan innan jag riktigt når den. Lurar mig. Jag måste ändå dra lite på munnen åt den. Trots de sköra violinstråkarna. Och de dramatiska pukorna. De vill locka in mig i ett svårmod. Ett segt, sådant där svår preciserat tango-mode. Med det odefinierbara söndagspirret lurandes i alla vinklar och vrår.

Vinters rytm har varit lite i otakt. För människor runt omkring mig. Mest har nog de sprittande bjällerklangtonerna dämpats av ett diminuendo för att sedan slängas rätt in i ett rörigt accelerando. Mörkret, med dimmorna och blåsten lägrar sinnena i moll. Det är vår lott. Vår, vi som lever i denna del av världen.

Det är inte riktigt min rytm. Inte riktigt den melodin som egentligen hör hemma i mig. Jag är inte så svårmodig och melodier i doloroso fungerar inte på mig. Jag vill ha smekande, varma toner. Med lite sambarytmer. Lite merengue och ibland uppblandat på kvällarna med rökande blues. Det är nog så jag vill ha det.

Så jag ignorerar kvällen rytm. Årstidens. Och lyssnar vidare till min inre melodi.

Sov gott!