Att hoppas

Det är sant det där de sagt. Det, som liksom viskats fram av väggarna. Som liksom aldrig lämnat hennes dunkande hjärta. Att finns det liv, finns det hopp. Det är alldeles sant. För hon har själv varit igenom det. Själv sett den yttersta skräcken i ögonen och tvingat sig själv att inte blinka.

Natten som aldrig var en egentlig natt. En sommarnatt, som aldrig hann mörkna, som egentligen borde varit så underbart förlåtande, insvept i ett sepiaflitrat halvmörker. Den natten insåg hon sanningshalten i det som ljudit inom henne. Att finns det liv, finns det hopp.

Den molande skräcken hade kramat om hennes hjärta när hon hade betraktat männen runt köksbordet. Stanken som drevs mot henne och ljuden från deras druckna röster karvade hål i hennes inre. Äcklad satt hon ännu gömd ur synhåll för dem, lyssnande på deras vanvettiga pladder.

Hennes kropp anade mycket tidigare än henne hjärta ville erkänna, vad som ovillkorligen skulle ske. Ty, kroppen hade lärt sig känna igen mönstret som hjärtat vägrade acceptera som sanning. För i hjärtat bodde hoppet. Och hon hoppades. Varje gång. Tills denna gång.

När han kravlade, vansinnig på alla fyra, efter henne, förstod hon att uttrycket var sant: att finns det liv, finns det hopp. För henne fanns inget annat kvar att hoppas på. Än att försöka hålla sig vid liv. För att då, senare, i dagsljus, inspektera skadorna och vidta åtgärder. Nu, just nu gällde det att överleva.

Hon drog sig bakåt, runt hörnet och in i det andra rummet. Hon hörde hans tunga andetag och väsandet. Babblande jollrade han fram fasanstyg, alltmedan han kravlade sig fram i halvmörkret bland möblerna. Klaffsandet försökte hon inte ens tyda, utan hon tryckte undan järnsmaken i munnen och koncentrerade sig på att överleva.

Under ljudet från saker som krossades på hans väg, lyckade hon lirka upp dörren ut. På snabba fötter smet hon över den svala altanen. Vid liv. Hon vände sig om. Bara för att se rakt in i hans tomma ögon. Ögon som inte såg. Ögon utan själ. Två bottenlösa brunnar. Och hon svalde skräcken. Och tvingade sig att inte blinka.

Sedan den dagen vet hon att uttrycket är sant: finns det liv – finns det hopp. Och finns det hopp, klarar man allt. Även att slå sig fri från galna män. Oaktat vilka de är.