Jag
är jag. Ergo sum. Därför är jag. För att jag är jag. Det är egentligen det enda
vi kan vara säkra på här i verkligheten. Att jag är jag och du är du. Det är
efter det konstaterande som det svåra börjar, som det krångliga tar vid.
För
vad ÄR jag? Är jag bara mina två armar, eller är jag värmen du känner i en omfamning?
Är jag blott två läppar, eller är jag hettan i en kyss? Är jag mina tankar,
mina drömmar, mina önskningar? Eller är jag veckohandlingen på Coop och
gräsklippningen på lördagen?
Är
verkligheten de nedtecknade noterna på ett notblad, eller är de den vackra
melodin? Är det det vi ser – eller det vi känner? Om ondska presenteras för oss
i ett vackert paket, med krusade band runt – är det emballaget som är det
verkliga eller är det innehållet? Eller. Kanske spelar det ingen roll?
Att
du går och stänger dörren bakom dig är i sig ingen handling som gör ont. Jag
har stängt dörrar en miljon gånger i mitt liv. Det som gör ont är att det är du
som stänger, just den dörren. För alltid. Själva handlingen är banal i
verkligheten, men min smärta är allt förutom just banal.
Så
vad är verkligt? Vad vet vi egentligen? Jag är jag. Men vem ÄR jag?
Ju äldre jag blir desto svårare blir det att säga vad jag är. Eller vad något är. Livet är för komplext för att låta sig förklaras... Allt för många försöker sig på att förenkla verkligehten och jag tänker att det är förståeligt, Så mycket lättare om du har en enkel förklaringsmodell för vem du är och vad du vill och hur du ska komma dit. men jag känner att det inte alls går att göra så, för det är så mycket som spelar in hela tiden och som händer på olika sätt, att det bästa vi kan göra är att försöka hitta vår egen köl och sen navigera bäst vi kan och hoppas på ett lyckligt slut...
SvaraRadera