Att lyssna till klockor

Den sämre sortens klockor. De som bär med sig meddelanden om fara. Om ondska. De som klämtade i städerna när man upptäckte brand, de som ljöd genom gatorna när man siktat fienden. De som dovt bar med sig de sörjandes gråt upp till änglarna. Trots att deras uppgift var att bära budet om olyckor, ordlös gråt och krig, lovade de skydd. De köpte tid – varnade. Lovade en återförening på andra sidan ljuset. Därför var de också det aldrig sinande hoppets klockor.

Varningens klocka. Är mera olycksbådande. Den bär med sig förebud om en dyster framtid. Om stora offer som kommer att behövas. Ack, vad jag önskar att jag hade förmågan att redan på avstånd höra den klockan!! Inte bara helt plötsligt rycka till och förskräckt slå handen för öronen när den klämtande dånar rätt upp i ansiktet! Där och då, inser jag att jag ställs inför ett färdigt faktum. Det finns inte längre några val. Inga kanskejomeneventuelltsenare.

Jag TROR att jag kan vara på gränsen till lite trött. En aningens aning sådär. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag har ett minne som jag stoltserar med. I alla lägen. Men. Följande två saker visar på att det börjar svika mig: L skulle på kalas i helgen. Som den heltidsarbetande mamma man nu är har man stenkoll på ALL tid. För att jämka alla måsten, träningar, tid att läsa högt, läxor, trädgård, matlagning, mys, matcher, sammandrag mm mm. Jag planera ofta in VARJE minut. Och passar på att göra något i farten med liksom – plockar in i skåp, torkar av damm, rättar till speglar, fyller på toapapper.. Jag lyckas nog klämma in en hel del på dygnets timmar.

Helgerna är välplanerade. För att hinna med allt som man inte annars hinner. Det spontana ni vet. Det där lilla extra. Jo tack. För att göra en lång historia kort skjutsade jag L till ett kalas en dag för sent!! Stod utanför huset innan 10 på förmiddagen och ingen var hemma!! En halv sekund tog det innan jag insåg vad jag gjort. En halv vecka har det tagit mig att förlåta mig själv. Jag som aldrig glömmer!!!

Men detta var en engångsföreteelse. Intalade jag mig. Till idag. Ty, min arbetskalender är HELT borta. Den med elevernas prov- och förhörsresultat. ALLA resultat. Den är borta. JAG TAPPAR ALDRIG BORT NÅGONTING!! NÅGONSIN!! Tills idag. Varningsklockorna dånar i mina öron. Det fortplantar sig genom hela kroppen. Undrar om jag kommer att lyssna?? Undrar just vad de vill säga? Va'?? Jag hör nog inte riktigt än.. För jag måste bara bli färdig med en sak... Innan jag hinner..

Ha en fin onsdagskväll!!

Att musikutmanas XXVII

En tröttsluthuvudvärkskväll. En lång dag. Kall dag. Med isande vindar. Mycket politik. Bra beslut. Beslut att fundera över. Vidare planering av festen. Telefonsamtal. Sms. Ännu mera möten. Skjutsa hit. Skjutsa dit. Skynda hit. Skynda dit. Klockan är nu snart halv tio. NU har jag satt mig ner. En liten stund. För jag är långt ifrån färdig med mina plikter och måsten.

Men. Jag har mina fina killar. Mycket kärlek och gos. Och. Det ÄR vår. Oavsett om jag fryser. Och är kall. Så egentligen är allt bra. Och jag har inget att beklaga mig över. Alls. Idag har jag dock fått ta ett beslut: jag måste sluta dubbelblogga. Därför deklarerar jag härmed att jag inte ämnar uppdatera min blogg på Ameliaportalen mera. Jag kommer att kika in – för att kunna följa dem jag följt. Men OM någon vill läsa mina abstrakta irrfärder, får man göra det på ergosummb.blogspot.se. Varmt välkomna i så fall dit.

Nog om det. Ikväll är det en utmaning som kräver en hel del fingertoppskänsla. En hel del takt och ton. Smärtsamt medveten om en blogginnas enorma förlust, känns denna kvälls utmaning lite.. fånig.. Därför ber jag om ursäkt. Men utmaningen lyder: Låt du vill ska spelas på din begravning.

Nu är det så att jag redan planerat min begravning. Skrivit i ”Det vita arkivet”. För jag vill inte att min bortgång lämnar mina anhöriga i svåra och jobbiga beslut. Beslut de kanske inte orkar ta. Just då och där. Därför har jag gjort det. Och muntligt förmedlat detta till min familj också. Omutifallatt. För man kan aldrig vara säker. Alls.

Så. Det finns faktisk EN ESC-låt som jag skulle kunna tänka mig att spela på min urnnedsättning, nämligen denna:

”Love in rewind” med Dino Merlin för Bosnien Hercegovina 2011 – underbar.

Därmed min goda läsare från Ameliabloggen – vi ses! Ni vet var jag finns! Och till alla: sov gott!

Att dansa i månens sken

Tankar som rör sig i en virvlande dans. Månen ångar på sin himmel. Kunde jag, skulle jag följa i trans – försvinna i stjärnornas vimmel. Lutar så huvudet lite på sned – viskar försiktigt mot månen: snälla skimmer, kom ta mig med! Låt mig lämna de kroppsliga lånen. Ty, däruppe verkar allt välsignat och lätt – helt och hållet förklarat. Kanske finge jag veta att fullkomligträtt – är en hemlighet månen bevarat.

Jo, det var nog lite så i natt. Trollbunden satt jag och kikade på månen. Försjönk i eoner av tankar. Lät mitt jag bli en del av det underliga dagsnattljuset. Det var ett perfekt ljus för att passa på att möta alla mina nära och kära som befinner sig bortom det. Ljuset. Jag strök min farmors knotiga virkningsfingrar, mötte min mormors blick över tvättbaljan. Jag lyssnade till min morfars vackra röst när vi tillsammans bad aftonbönen. I folkdansens virvlar hörde min farfars stolta stämma.

Jag mötte alla dem, vars händer jag hållit när deras egna ögon inte längre orkade se, alla dem som visste att jag vakade över deras barn, nu när de själva var borta. Jag hörde en vissling till hälsning från en ingift farbror. Såg hur han log. Jag såg dem i ögonen, de som jag inte kunnat rädda. Dem, vars inre glöd redan slocknat innan de träffat mig.

Jag såg annat också. Som kanske borde ha skrämt mig. Fyllt mig med ångest. Hörde ljud. Som kanske skulle ha fått mitt blod att isa. Men det rörde inte mig. Alls. För jag var omsluten av ett ljus. En kraft. Denna underliga natt. Och allt jag hörde och såg fyllde mig med lugn. Med ro. Med stjärnljus.

Var jag vaken? Drömde jag? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag upplevde det. Och att jag somnade med ett leende på läpparna fram på morgonen, fullkomligt nöjd med att inte veta.

Sov gott alla!!

Att musikutmanas XXVI

Denna fullmånenatt. Denna oknyttsnatt. Tydligen är det någon form av supermåne i natt. Om detta har det nog sagts nog allaredan. Skrivits spaltmeter. Sittande på min divan, i tryggheten bland de mina, leker jag med tanken på allt oknytt som rör sig där ute. Alla de väsen som plötsligt störs i sin nattro. Alla de själar som av oro över att bli sedda denna ljusa natt, skyndar sig bort ur mitt synfält, precis i kanten av skuggan.

Det är en natt när jag vet att jag inte kommer att sova. Jag välsignar det faktum att det är en ledig dag i morgon – att jag då kan ta igen det jag inte får vilat i natt. Mitt logiska sinne förhindrar mig från att tro att fullmånen spelar någon roll. Men det är inte logiken som sjunger högst inom mig en sådan här natt. Det är något annat. Som hummar, vaknar och försiktigt kikar fram. Hade jag varit i mitt tango-mode hade jag hänfallit åt allehanda djupa funderingar, men jag är inte där i kväll. Ikväll är jag nyfiken och glad. Lite förväntansfull. Så. Jag välkomnar denna natt. Ser den som ett äventyr.

Vi börjar nu närma oss ett slut på musikutmaningen. Bara fyra utmaningar till. Jag tackar er alla som stannat kvar, som inte tröttnat på mig. Tack skall ni ha! Kvällens utmaning är av den vemodiga sorten. Låt du spelar när ett förhållande tagit slut. Förmodligen hade det egentligen blivit någon ungersk ballad eller något med Fergal Sharkey, men då detta skall gå i ESCs-tecken väljer jag följande:

Patricia Kaas för Frankrike 2009 med ”Et s'il fallait le faire” Melodin får min själ att snyfta. Lyssna.

Ha en underbar lördagskväll!!

Att undra

Undrar om hon funderade på morgondagen? Hon, som stod böjd över en vak i isen, tvättande stela tunga benklädnader? Funderade hon över vad hon önskade? Hade för mål i livet? Hur hon skulle ändra på sin nuvarande situation, när hon för sjätte gången i rad fastnade med sin nariga händer i de sirliga spetsarna? Undrar just om hon funderade på det. Eller lät hon bli? Tänkte hon bara på att i år, i år var isarna tack och lov starkare än året innan och att herrskapet styrde ut sig i ovanligt löjliga kläder? Funderar över henne. Hennes tankar. Undrar. Hur man stod ut. Hur man behövde tänka för att överleva.

Undrar just om hon funderade på vilken tröja som passade med vilken kjol? Hon, som mödosamt samlade ihop ris i savannens hetta? Vad tänkte hon på, när hon varm, rätade på ryggen och strök svetten ur pannan, innan hon knöt ihop risknytet och lade det på ryggen? Var hennes bekymmer också världsliga? Fåfänga? Eller var de tankarna för dyrbara, kostsamma? Var hon den hon ville vara? Funderar över henne. Hennes tankar. Undrar. Vad som fick henne att känna sig vacker? Om man nu inte tillät så banala funderingar som kjolar och tröjor.

Undrar just om hon funderade över vilket typ av täcke hon föredrog – dun eller syntet? Hon, hon som hukade bakom en klippa i grova kängor? Kände hon ens till att det valet fanns? Eller längtade hon helt enkelt efter en säng? Hur mådde hon där bland de andra gerillasoldaterna? Hur fungerar man efter att man levt månader på ständig flykt? Kan man planera räder? Drömmer man inte fasansfulla drömmar? Kan man ens sova, när man bara kan göra det med ett öga. Ständigt på sin vakt. Ständigt beredd. Funderar över henne. Hennes tankar. Undrar. Hur hon gör för att orka? Varifrån hon får kraften? Mot alla odds. Trots nerderlag.

Undrar just varför så många undrar? Undrar över sina liv, sitt existensberättigande? Undrar just varför så många INTE undrar alls. Utan tror att bara just här och nu existerar. Utan några större sammanhang. Utan något större ansvar för hur andra har det. Det finns en del att undra över. Att fundera kring. I kväll är det en sådan kväll. När jag funderar. Över henne.

Ha en finfin helg!

Att dofta sol

Ben i svarta stretchjeans. Så plötsligt en dag värmer det så gott om dem. Det som hela hösten, vintern och våren varit kallt och sammanbitet hopdraget, nås nu av värmande strålar. Det doftar från jorden. Från asfalten. Från gruset. Frisk, försvinnande morgonkrisp byts ut mot vindar som för med sig den mjukare, varmare luften.

Sopar rent uppfarten. Rent från gammalt höstbös, rent från vinterns halkgrus. Rent från den kalla vårens brustna förhoppningar. Funderar på sommarens projekt kring huset. Bestämmer att.. Nej, bestämmer att INTE. Inte denna sommar. Skall njuta. Istället. Efter att ha oljat altandäcket. För det är dags nu. Det är den tiden.

Doftar av sol. Underbar sommarvarm sol. I lä. I en baden-baden. Äntligen utan tjockjacka, utan oro för att hamna i ett bedrägligt korsdrag. Bara blunda. Och njuta. En humlas hummande. Småfåglarnas tjatter i häckarna. De knoppande buskarna i trädgårdarna. Syrenernas löften om berusande doft. Min hud doftar av solen. Mitt sinne doftar av välbehag. Det här är mitt element.

En lång promenad. Följt av en till. Och ännu en. För inne kan man ju inte sitta. Då ute ropar och lockar. Kan inte låta bli att le. Le mot med människor, mot gatlyktor, mot vitsippor och mot nyutslagna björkar. Luvtröjan knuten runt höften. Ser på åkrar, lekplatser, planteringarna i stan, de vita sanddynerna vid havet. Allt det här är mitt. Och ditt. Och vårt. Och min hud doftar av sol!

Sov gott alla!

Att musikutmanas XXV

Valborgmäss – oafton – sistaapril. Kalla det hur det behagas. Faktiskt. För namnet i sig säger inte så mycket om helgens innehåll. För mig har det alltid inneburit fest. Andra dricker och spyr. Och efter brasspanandet kör jag hem mina onyktra kompisar. Under tonåren vill säga. Men så kröp det in en annan dimension också. Demonstration den 1:a. Dagen efter. Ännu mera tur att man var nykter kvällen innan. För blåsorkestern kunde ta i. Och med ett huvud utan baksmälla kunde man njuta av tonerna. Detta var vårens inträde för mig. Mitt insjungande av densamma.

Hur som helst. Valborg innebar fest. Därmed en massa dans också. Alltid. Och vi tyckte om att dansa. Min kompis och jag. Hade vi fortfarande varit ute lika mycket så finns det en ESC-låt som vi säkert hade ägt dansgolvet med. En massa girlpower – det gillade vi. D och jag.

Kvällens ESC-utmaning: En låt du och dina vänner har kul till. Jag ignorerar pluralet i det här fallet och presenterar låten jag och D skulle haft kul till:

”Everyway that I can” med Sertab Erener för Turkiet 2003

Ha en fantastisk lillördag i morgon!