Att dofta sol

Ben i svarta stretchjeans. Så plötsligt en dag värmer det så gott om dem. Det som hela hösten, vintern och våren varit kallt och sammanbitet hopdraget, nås nu av värmande strålar. Det doftar från jorden. Från asfalten. Från gruset. Frisk, försvinnande morgonkrisp byts ut mot vindar som för med sig den mjukare, varmare luften.

Sopar rent uppfarten. Rent från gammalt höstbös, rent från vinterns halkgrus. Rent från den kalla vårens brustna förhoppningar. Funderar på sommarens projekt kring huset. Bestämmer att.. Nej, bestämmer att INTE. Inte denna sommar. Skall njuta. Istället. Efter att ha oljat altandäcket. För det är dags nu. Det är den tiden.

Doftar av sol. Underbar sommarvarm sol. I lä. I en baden-baden. Äntligen utan tjockjacka, utan oro för att hamna i ett bedrägligt korsdrag. Bara blunda. Och njuta. En humlas hummande. Småfåglarnas tjatter i häckarna. De knoppande buskarna i trädgårdarna. Syrenernas löften om berusande doft. Min hud doftar av solen. Mitt sinne doftar av välbehag. Det här är mitt element.

En lång promenad. Följt av en till. Och ännu en. För inne kan man ju inte sitta. Då ute ropar och lockar. Kan inte låta bli att le. Le mot med människor, mot gatlyktor, mot vitsippor och mot nyutslagna björkar. Luvtröjan knuten runt höften. Ser på åkrar, lekplatser, planteringarna i stan, de vita sanddynerna vid havet. Allt det här är mitt. Och ditt. Och vårt. Och min hud doftar av sol!

Sov gott alla!