Att sluta

Tack alla fina människor som läst min blogg! Så otroligt smickrad av att det finns människor som tagit tid från sin dag enbart för att läsa mitt rafs. *ler* Värme i kylan till er alla. 

Jag tänker nu sluta skriva i bloggen. Allt färre hittar hit och jag har aldrig velat marknadsföra mina rader eller skriva med syftet att synas. Jag märker att jag ägnar alltför mycket tid åt det. Så i fortsättningen skriver jag för byrålådan. Tror jag i alla fall. Ville bara låta er veta att jag inte slutar för att något allvarligt hänt. Jag mår bra! :)

Sov gott!

Att lyssna på knaster

Lyssnar på knaster. Hur kylan gör att det knäpper i väggarna. Värmepumpens susande ljud. Av och på. Timern till julstjärnan i fönstret brusar. Dimmern till de tjusiga spotlightsen i det stora öppna rummet på nedre våningen brummar. Lyssnar på knastret. Och försöker höra bortom.

Lyssnar på knarret från skorna i snön. De slirande däcken och gnisslande bromsarna. Lyssnar till kylan som biter i kinden. Hör det ohörbara. Lyssnar bortom skratten och fnissen. Försöker vänta ut gråten. Lyssnar till knarret från livet.

Lyssnar på vågorna. Ty man hör dem innan man ser dem. Väljer att inte närma mig. Väljer att bara lyssna. Lyssnar på ljudet ovanifrån. Ljudet som kommer från sängen, madrassen, golvet när du vänder dig. Försöker höra dina tankar, önskningar.

Lyssnar till tåget som rusar genom tunneln. Hör alla dessa människors viskningar och våndor. Lyssnar till stjärnornas samtal med månen. Hör egentligen ingenting. Annat än knarret från kylan som knäpper i väggarna.

Sov gott.

Att rekommendera

För en eon av tid sedan - i slutet av oktober - fick jag en fantastisk fin utmärkelse av en bloggerska: Freja!! Hon hade följande motivering: 

"En blogg för eftertanke, för vackra ord,för oväntade idéer, för djupa tankar. En mycket vacker blogg som har flera bottnar och oanade dimensioner!" Jag blev otroligt tagen av dessa ord och mållös. För tänk så vackert att någon faktiskt tycker det om orden man skriver. Tack fina Freja!

Nu har ju Freja också en fantastisk blogg som bjuder på allt mellan himmel och jord och hon skriver långa, välskrivna inlägg utan att skriva andra på näsan. Bjuder på skratt, eftertanke och många aha-läsningar.

Reglerna för utmärkelsen är:
1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
3. Kopiera informationen och sätt den på din blogg.

Nu är jag väl medveten om att jag kanske uppmärksammar bloggar andra redan uppmärksammat - se denna utmärkelse i sådana fall som en extra puff för en fantastisk blogg. 

1. Astas - för att med ett brinnande engagemang skriver hon om ämnen andra kanske undviker; om politik, rasism och om att inte ha lust. Och detta blandar hon med att bjuda på sig själv och sin familj. Framförallt sin prins och prinsessa. En blogg med ett stort hjärta. 

2. För sån é jag - en frustande rolig och allvarlig blogg om att vara mamma. Och människa. Malin skriver med otroligt mycket bitande mittiprickhumor om en mammas vardag. 

3. Pipans blogg - med vass galghumor beskriver P det svartaste av svart. Fantastiska skräckhistorier kommer från hennes tangentbord, tillsammans med klurigheter, bitande samhällskritik, fantastiska målningar och dikter. 

4. Livskapitel - en blogg om Millan och hennes Pyret. Och de prickiga. Om tankar och funderingar när allt inte är så himlars enkelt. Och svidande vackra dikter. 

5. Bortabrabloggen - Emmy lever och arbetar i Australien. Och skriver klokt och vackert om allt. Är målmedveten och ambitiös. Och rar och klok. Som en uggla. 

Dessa bloggar, och ett tiotal till, läser jag varje dag. För att jag måste. För att det ger mig något. De förmedlar något. Texter, foton, känslor, funderingar och åsikter. Så fantastiskt. Hatten av för er alla där ute! Utan er hade jag varit fattigare. 

Sov gott!

Att tystna

Vårt oppositionsråd har tystnat. En vän, mentor och omtyckt partikamrat har gått bort. Hans röst har tystnat, men via oss andra kommer den leva kvar. Länge. Och i mycket. Mina tankar finns hos familjen, hans fru, barnen och barnbarnen. Jag beklagar å det djupaste deras förlust.

Just nu finns det inte så mycket annat att skriva. Just nu är idag. En dag i tystnad. Med tankarna långt borta. Just nu känns väldigt närvarande. Vi ses en annan dag.

Sov gott!

Att betrakta natten

Så blev det natt. Och så kom dimman in och lade sig över vår lilla stad. Redan under den tidiga eftermiddagspromenaden sågs mjölkvita älvor dra in över fälten. De såg ut att ha bråttom, vällde in så att det skummade. Och till natten så fanns de så överallt.

Jag kikade ut på dem i skydd av julstjärnorna i fönstren. De hade förvandlat de kvarglömda spindelvävarna till vackra vita spetsdukar. Över vissa grenar hängde de i tjocka sjok, som gardiner. över andra såg det mera ut som en älva fastnat med sin spetsprydda kjol och lämnat kvar en liten remsa med vackert virkade spetsar. Förtrollande. Och förtjusande. Ty jag satt ju inne, i värmen.

Jag satt med mina julbrev. Till mina vackra pojkar. Jag skulle författa om och summera deras 2012. Berätta om mina förhoppningar och önskningar inför deras framtid. Berätta om hur stolt jag är över dem och om hur mycket jag älskar dem. Om hur de utvecklats under året och vad de övervunnit.. Med de vackra snöälvorna utanför fönstren blev jag sentimental och känslosam. Breven blev fyra sidor långa var. Fyllda med kärlek.

Ikväll rasar en mindre storm utanför fönstren. Borta är alla spetsarna och älvorna. Nu böljar ett oidentifierat snöhav fram och tillbaka över gatan. Men här inne sitter jag. Med mina pojkar. Och önskar er en god kväll!

God kväll!

Att julstämma

Det har inte alltid varit så. Det är inte så att man hemfaller åt någon gammal bortglömd känsla. Längtande tillbaka till något som svunnit. Nej. Då längtade man inte. Inte till julen, påsken, loven eller högtidsdagarna. Inte dopen, kalasen. Man stålsatte sig. Bet ihop käkarna till stelnade grimaser. Inte på något högljutt vis, inte våldsamt protesterande. Bara viss om utgången. Sammanbitet väntande.

Men ögonblicken fanns där – då också. När man stirrade in i den största, mest glittriga julgranskulan och såg en annan värld speglas. När man höll sprakande tomtebloss i händerna. När man hjälpte till vid julstädningen och hela huset luktade hett vatten med såpa. När man lyssnade på sången: ”Stjärnorna faller i natten nu, himlarna sänker sig, ner över jorden”. Det var små, dyrbara ögonblick av julefrid. Som jag vårdade ömt och bäddade in i hjärtat. Och lovade mig själv att – om jag någon gång fick barn, trots att jag egentligen inte ville ha barn – så skulle de vara så rika på julstämning att allt inte skulle få plats i hjärtat.

Det löftet har jag hållit. Skam vore annars. Och med det följde att jag har hittat min julstämning. Nu. Det handlar nu också om de delar som vårdades ömt i det förra livet: doften av hett vatten och såpa. Alla böcker åker ur bokhyllan, de få prydnadssakerna. Bokhyllor torkas, lister, sladdar, gardinstänger, ovanpå, sidorna, under. Överallt. Kylskåp, skafferi, besticklådan. Allt skall vara rent. Sången om himlarna som sänker sig, ljuder i hela huset. Mängder med stearinljus överallt.

Men också nya julefridsstämningar har smugit sig in: pepparkakshuset på luciadagen, julklappskalendern, julgodisbaket. Julbreven till älskade, älskade B och L. Kransar på dörrarna. Julaftonsmorgonmys i soffan med en film. Glögg. Säkert gamla traditioner. För andra. Nya för mig. Och friden sänker sig över min själ. Den lilla Ergo skrattar i mitt hjärta. Hon vågar sig försiktigt fram dessa dagar för att ta igen lite av det som de sammanbitna käkarna inte fick uppleva. Och till min stora glädje är det just denna tid som B och L värdesätter mest – tiden i ro, tillsammans. I ett hus som doftar såpa, pepparkakor, stearinljus och clementiner.

Julstämningen har välsignat även det förra livets stålsatta familj. Alla dagar under julen träffas vi allihop. Nu är vi många fler och starkare så tillsammans jagar vi de förflutna jularnas ande genom dörren och bjuder in den nuvarande julens ängel. Det som varit, har varit. Slut. Nu är nu. Då var då. Sedan är sedan. Nu väljer vi julstämning. Utan stålsättning. Och det gör vi medan vi högt sjunger: ”För de som inte finns hos oss, tända vi nu ett bloss, brinner en låga klar, kom hit, här är den.."

Sov gott!

Att bjuda och bjudas

Fest. Fika. Sammankomst. Trevligt så. Både att bli bortbjuden och att själv bjuda. Både pojkarna och jag tycker om när huset fylls av människor vi tycker om. Att ha ett gästrum som alltid står varmt och inbjudande för gäster att ta i besittning var mycket viktigt när vi köpte huset. Att få övernattningsgäster skall inte vara ett extra besvär, där man släpar ut madrasser, panikbäddar och klämmer in folk mellan datorbord och element. Åtminstone inte i min önskevärld.

Så. Så fick jag möjligheten att köpa ett hus stort nog att avvara ett rum till ett konstant gästrum. Inget arbetsrum. Inget extra tv-rum, strykrum eller annat. Ett rent gästrum. Med färdigbäddad ren dubbelsäng. En tom byrå. Två tomma garderober att hänga upp kläder i. Rena handdukar och en egen morgonrock. Fårskinnstofflor och extra filt. Väntar bara på gäster. Och jag stressar aldrig över det här med övernattningsgäster. Om inte om hade funnits.

Ty en sak har jag förstått, genom att jag umgås med människor ifrån vitt skilda kulturer och länder, att det här med maten aldrig är lätt. Aldrig självklart hur man gör. Eller vad man förväntar sig. Låt mig förklara. I den traditionen jag är uppvuxen är det så att åker du iväg som gäst, oavsett till vem, tar du aldrig med dig mat eller dricka. Det är lite som att förolämpa värdparet, med att påvisa att man inte tror att de kan ha något värt att bjuda på. Man kan ta med sig något sött – typ choklad – men det är allt. Man äter det man blir bjuden. Punkt.

Med andra ord, är man lite allergisk, hoppar man helt enkelt över det man inte tål att äta. Är man vegetarian, likaså. Kanske tar värdparet hänsyn till om man har allvarligare sjukdomar eller allvarliga allergier, men det är inte helt säkert att de tar hänsyn till religiösa anledningar till att inte äta ditten eller datten. Man tar seden dit man kommer. Helt enkelt.

På detta sätt har jag vuxit upp. Och så verkar det fungera i de flesta kulturer. Man avböjer lite diskret den maträtten man inte tål, men äter av det andra. Men. Det finns också det andra sättet. Att man utgår ifrån att folk skall ta hänsyn till ALLAs olika syn på mat. Dels skall man ha kollat upp olika allergier, olika grader på graviditeter, olika matkulturer: laktovegetarian, vegetarian, stenåldersföda, LCHF, och olagad föda. Olika religioner; kosher, halal, hindu och annat. Jösses! Dessutom skall man som gäst ha rätt att bli förnärmad om värdparet har missat något. Har jag märkt. Och nu undrar jag. Hur skall det vara egentligen?

Jag brukar alltid fråga. Både mina gäster. Och de jag skall besöka. För oavsett om jag bjuder eller blir bjuden är det uppenbarligen oerhört viktigt med ärlig kommunikation!

Sov gott!