Att sprida galla

Inga stjärnor eller planeter står i linje i min värld just i kväll. Det är inte bra nu. Inte alls. Kosmos sänder inte sitt ljus min väg och min aura är säkert smutsgul. Om det nu finns något sådant. I kväll tvivlar jag på alla sanningar, alla myter och sagor. Allt är noll och inget. Snicksnack och jidder.

Spiller galla. Arg och förbannad. Därför drar jag mig undan. För att ingen skall drabbas. Av mitt onda öga och mina giftiga andetag. Känner igen detta Jag, men det var oändligt längesedan jag stod öga mot öga med henne. Och förmodligen kommer det kännas bättre. Snart. Glömt och borta. Snart. Men inte än.

Har förtvivlat ont i höften. Sådär så mina promenader till och från jobbet traskas sammanbitna. Utan att lägga märke till världen runtomkring. Bara smärtuthärdande sammanbitet. Joggingrundorna tvingas och pinas fram, ty om jag inte tränar måste jag sluta äta. För att inte bli en blobb. Oformlig, trött och osmakligt läskig. Kan inte låta bli att straffa mig. Av någon outgrundlig anledning.

Har enorma stressmunsår i hela munnen. Öppna sår som spricker på nytt. Småsaker gör mig kortandad. Ler falskt och påklistrat. Hatar mig själv för det. Körde bilen till jobbet i morse. Gick hem. För jag hade glömt att jag tagit bilen. Trodde den var stulen när jag väl hemma, funderade på vart den tagit vägen. Mer än lovligt virrig.

Mina egna ord skär sig falskt i mina öron. Mina texter förråder mig, hånar mig. Sprider galla i kväll. Detta är inget vemodigt tango-mode, utan detta är något äckligt varbölds förakt. Av någon outgrundlig anledning.

Så nu får det vara bra. I morgon är det måhända inget av det kvar. I morgon är en annan dag. Punkt

Att promenera

Med dig. Strax efter att regnet äntligen slutat falla. Solen tittade fram och vi ville se vattnet. Promenerade. Gick bredvid dig. Som så många gånger förut. Luften var rå, kall, men där gick vi. Du och jag. För att se vattnet.

Med dig. Så talar vi om så mycket. Om allt. Och ändå om ingenting. Eller kanske du får sagt det du vill. Vad vet jag? Ty jag talar inte de outtalade ordens språk. Kan inte tyda blickar, vet inte om tystnaden betyder något mer än just tystnad.

Med dig. Så blir allt dubbelt. Inbillar jag mig. Och det är det som är det jobbiga. För jag är de ”raka-rörens-tjej”. För längesedan slutade jag upp med att försöka förstå vad som egentligen låg bakom ett uttryck, en fras, en blick. För jag tolkade alltid dess underliggande mening negativt. I alla fall då de riktades mot mig. Alldeles för mycket onödig smärta.

Med dig. Promenerar jag så. Skulle vilja ta din hand. Hålla den hårt. Klappa din kind. Men vill inte tränga mig på. Inte missbruka ett förtroende. För om jag tolkat tystnaden rätt, så skulle det vara just det jag gjorde.

Med dig. Tycker jag inte om tolkningar. Outtalade icke-sanningar. Inte med någon. För vad som än skall sägas vill jag lyssna till orden. Goda eller onda. Jag vill höra. Bemöta. Förkasta. Omfamna. Utesluta. Jag är trött på tolkningar. Jag respekterar det uttalade. Oavsett. Drar inte på för stora växlar. Dömer inte. Men du – jag tolkar inte längre. Så tro inte att du sagt något. När det är outtalat. Tro inte att jag förstår. När du inte berättat. Så lovar också jag att jag inte tror att jag sagt något jag inte har sagt. 

Att samexistera

En moddig, mulen mellandag. Trötta ljusslingor hänger blinkande i de persiennlösa fönstren. De tunna, heltäckande, syntetgardinerna vilar grådaskiga mot de smutsiga rutorna och någon har sparkat sönder papperskorgen utanför entrén. Det ser. Inte trevligt ut. Tröstlöst. Och tråkigt.

Lägenheten är trång. Eller är det det att det är så mycket folk i den? Heltäckningsmattor på golven. För värme. Filtar i de långa slitna sofforna. För värme. Starkt kaffe i små koppar. För värme. Vi åker och handlar mat. På ett enormt Lidl – där de har andrahands varor. Från RIKTIGA Lidl. Vi handlar. Räknar pengar noga. Alla mynt gör skillnad.

Dofter och ljud, dans till en cd-spelare. Uppklätt nyårsfirande. I samma lägenhet. Med blinkande julljus i smutsgrå fönster. Berlin. Mitt Berlin. Någon talar om ett spännande Berlin. Med klubbar, kultur, arkitektur. Men för de fattiga, för flyktingar och den stora massan. Handlar det nog inte om det. Utan livet ter sig likadant där. Som i ett område i en småstad i Sverige. Eller i Köpenhamn. Eller Lille, Frankrike.

Samma plats. Olika liv. Samexistens?  

Att lämna spår

”Spåren som människor lämnar efter sig är alltför ofta ärr”. Stod det i en bok. Att istället för att lämna minnen efter sig, lämnar vi ärr: tar ett ödesdigert beslut för ett helt land, begår fruktansvärda brott, river en vacker byggnad för att smälla upp ett horribelt köpcenter. Det är ärr. Som är fula och infekterade.

Sedan så finns de andra ärren. De vi bär med stolthet. Och vårdar ömt. Ärret efter ett kejsarsnitt, ärret på benet som vittnar om den gången vi lärde oss cykla, eller ärret på vårt hörselminne av ett vackert gåshudstal.

Jo, visst är det så. Att vi kanske inte lämnar minnen efter oss. Att vi inte blir ihågkomna för något minnesvärt vi gjort, utan för något minnesvärt som hänt oss, för något minnesvärt vi sett. Helt enkelt, för de ärr vi lämnat. På gott och ont. I någons hjärta, på någons hud, i ytan på vår natur. Så lämnar vi ärr.

Om det nu känns viktigt att lämna spår. För andra. Jag är fullt upptagen med att lämna så ytliga ärr som möjligt.

Att möta Ove

Hörru. Vet att det redan är sagt. Massa gånger. I en mängd olika hänförda tonlägen och i kvantiljoner olika blogginlägg, texter. Men jag måste bara få säga det, jag med. Efter att jag svalt klumpen i halsen och gnuggat mig i mina torra, brinnande ögon. Tack. Tack för orden. Som inte förhäver sig. Och som ändå går rakt in i hjärtat.

Du. Vet du? Hur gör du? Hur gör du för att krypa in under huden på någon på detta vis? Särskilt när denna någon är så motstridig som Ove? När någon är så uppriktigt motvillig till att bli avtecknad? Och ändå är det du skriver som sprunget ur urberget. Så förlåtande, kärleksfullt. Utan att förenkla, fördumma.

”För folk påstod att Ove alltid såg världen i svart och vitt. Och hon var hans färg. All hans färg”. Så vackert att det gör ont. Tänk att få vara någons färg. Någons solstråle som jagar skuggorna iväg – ty det var hon också. Tänk att veta att man var den som var svart och vit. Och vara nöjd med det. För färgen fanns också i livet. I någons bubblande leende. I någons pekfinger som veks in i den större handflatan. Så vackert att det gör ont.

Och du berättar om val. Så som jag också gjort. Om att välja att leva. Och gå vidare. För det gjorde hon också, hon med alla färgerna. Och han, den svartvita, visste att hon hade rätt. Man måste välja att leva. När man sörjt färdigt. För i hans värld var man den man man var genom det man gjorde. Inte genom det man talade om. Enkelt, men ack så svårt.

Så, tack. Tack för att du – så omöjligt ung – kunnat forma dessa ord. Som skulle ha tagit andra oändligt längre tid att förstå att formulera.