Att promenera

Med dig. Strax efter att regnet äntligen slutat falla. Solen tittade fram och vi ville se vattnet. Promenerade. Gick bredvid dig. Som så många gånger förut. Luften var rå, kall, men där gick vi. Du och jag. För att se vattnet.

Med dig. Så talar vi om så mycket. Om allt. Och ändå om ingenting. Eller kanske du får sagt det du vill. Vad vet jag? Ty jag talar inte de outtalade ordens språk. Kan inte tyda blickar, vet inte om tystnaden betyder något mer än just tystnad.

Med dig. Så blir allt dubbelt. Inbillar jag mig. Och det är det som är det jobbiga. För jag är de ”raka-rörens-tjej”. För längesedan slutade jag upp med att försöka förstå vad som egentligen låg bakom ett uttryck, en fras, en blick. För jag tolkade alltid dess underliggande mening negativt. I alla fall då de riktades mot mig. Alldeles för mycket onödig smärta.

Med dig. Promenerar jag så. Skulle vilja ta din hand. Hålla den hårt. Klappa din kind. Men vill inte tränga mig på. Inte missbruka ett förtroende. För om jag tolkat tystnaden rätt, så skulle det vara just det jag gjorde.

Med dig. Tycker jag inte om tolkningar. Outtalade icke-sanningar. Inte med någon. För vad som än skall sägas vill jag lyssna till orden. Goda eller onda. Jag vill höra. Bemöta. Förkasta. Omfamna. Utesluta. Jag är trött på tolkningar. Jag respekterar det uttalade. Oavsett. Drar inte på för stora växlar. Dömer inte. Men du – jag tolkar inte längre. Så tro inte att du sagt något. När det är outtalat. Tro inte att jag förstår. När du inte berättat. Så lovar också jag att jag inte tror att jag sagt något jag inte har sagt.