Att möta Ove

Hörru. Vet att det redan är sagt. Massa gånger. I en mängd olika hänförda tonlägen och i kvantiljoner olika blogginlägg, texter. Men jag måste bara få säga det, jag med. Efter att jag svalt klumpen i halsen och gnuggat mig i mina torra, brinnande ögon. Tack. Tack för orden. Som inte förhäver sig. Och som ändå går rakt in i hjärtat.

Du. Vet du? Hur gör du? Hur gör du för att krypa in under huden på någon på detta vis? Särskilt när denna någon är så motstridig som Ove? När någon är så uppriktigt motvillig till att bli avtecknad? Och ändå är det du skriver som sprunget ur urberget. Så förlåtande, kärleksfullt. Utan att förenkla, fördumma.

”För folk påstod att Ove alltid såg världen i svart och vitt. Och hon var hans färg. All hans färg”. Så vackert att det gör ont. Tänk att få vara någons färg. Någons solstråle som jagar skuggorna iväg – ty det var hon också. Tänk att veta att man var den som var svart och vit. Och vara nöjd med det. För färgen fanns också i livet. I någons bubblande leende. I någons pekfinger som veks in i den större handflatan. Så vackert att det gör ont.

Och du berättar om val. Så som jag också gjort. Om att välja att leva. Och gå vidare. För det gjorde hon också, hon med alla färgerna. Och han, den svartvita, visste att hon hade rätt. Man måste välja att leva. När man sörjt färdigt. För i hans värld var man den man man var genom det man gjorde. Inte genom det man talade om. Enkelt, men ack så svårt.

Så, tack. Tack för att du – så omöjligt ung – kunnat forma dessa ord. Som skulle ha tagit andra oändligt längre tid att förstå att formulera.