”Spåren som människor lämnar efter sig
är alltför ofta ärr”. Stod det i en bok. Att istället för att lämna minnen
efter sig, lämnar vi ärr: tar ett ödesdigert beslut för ett helt land, begår
fruktansvärda brott, river en vacker byggnad för att smälla upp ett horribelt
köpcenter. Det är ärr. Som är fula och infekterade.
Sedan så finns de andra ärren. De vi
bär med stolthet. Och vårdar ömt. Ärret efter ett kejsarsnitt, ärret på benet
som vittnar om den gången vi lärde oss cykla, eller ärret på vårt hörselminne
av ett vackert gåshudstal.
Jo, visst är det så. Att vi kanske inte
lämnar minnen efter oss. Att vi inte blir ihågkomna för något minnesvärt vi gjort, utan för något minnesvärt som hänt oss, för något minnesvärt vi sett. Helt enkelt, för de ärr vi lämnat.
På gott och ont. I någons hjärta, på någons hud, i ytan på vår natur. Så lämnar
vi ärr.
Om det nu känns viktigt att lämna spår.
För andra. Jag är fullt upptagen med att lämna så ytliga ärr som möjligt.
Samtidigt, vilket jag också tycker mig skymta ligger det mkt kärlek, passion och att älska och bli älskad i det hela. Jag bär på ärr för att jag älskat det är inga dåliga ärr egentligen
SvaraRaderaKram
Det här påminner mig om bokcirkelboken... Vår fixering vid att någon minns oss... När mina barn saknar sin mormor och den katt de mist så brukar jag säga att så länge vi minns dem är de inte borta, de lever vidare i våra hjärtan. Samtidigt har jag inget eget intresse av att någon minns mig, däremot vill jag själv uppleva amassor av saker innan mitt liv är slut...
SvaraRaderaIntressanta tankar.
SvaraRaderaHa en finfin dag!
Kram