Att sprida galla

Inga stjärnor eller planeter står i linje i min värld just i kväll. Det är inte bra nu. Inte alls. Kosmos sänder inte sitt ljus min väg och min aura är säkert smutsgul. Om det nu finns något sådant. I kväll tvivlar jag på alla sanningar, alla myter och sagor. Allt är noll och inget. Snicksnack och jidder.

Spiller galla. Arg och förbannad. Därför drar jag mig undan. För att ingen skall drabbas. Av mitt onda öga och mina giftiga andetag. Känner igen detta Jag, men det var oändligt längesedan jag stod öga mot öga med henne. Och förmodligen kommer det kännas bättre. Snart. Glömt och borta. Snart. Men inte än.

Har förtvivlat ont i höften. Sådär så mina promenader till och från jobbet traskas sammanbitna. Utan att lägga märke till världen runtomkring. Bara smärtuthärdande sammanbitet. Joggingrundorna tvingas och pinas fram, ty om jag inte tränar måste jag sluta äta. För att inte bli en blobb. Oformlig, trött och osmakligt läskig. Kan inte låta bli att straffa mig. Av någon outgrundlig anledning.

Har enorma stressmunsår i hela munnen. Öppna sår som spricker på nytt. Småsaker gör mig kortandad. Ler falskt och påklistrat. Hatar mig själv för det. Körde bilen till jobbet i morse. Gick hem. För jag hade glömt att jag tagit bilen. Trodde den var stulen när jag väl hemma, funderade på vart den tagit vägen. Mer än lovligt virrig.

Mina egna ord skär sig falskt i mina öron. Mina texter förråder mig, hånar mig. Sprider galla i kväll. Detta är inget vemodigt tango-mode, utan detta är något äckligt varbölds förakt. Av någon outgrundlig anledning.

Så nu får det vara bra. I morgon är det måhända inget av det kvar. I morgon är en annan dag. Punkt