Att samlas

Jo hur var det nu? Det här med projekten? Lite omtumlad och lite försiktigt förhoppningsfull kan jag nu avslöja Projekt Ett: mitt svar på hat! På hot! På ignorans och vrede! Det vill jag möta med kärlek. Med omtanke och värme. Värdighet. För de känslor som hat och hot föder, suger energi. Det äter en levande inifrån. Det växer till en full svart svulst och lämnar en tom och ödslig. Det vill inte jag ställa upp på.

Och jag orkar ännu. Jag orkar för alla dem som tappat rösten. För alla dem som drabbats av exkludering, uteslutning och lämnats ensamma och kalla i kylan utanför. För alla sjuka, alla bortglömda och alla rädda. För alla dem, vars låga sakta börjat dö ut – för alla dem har jag fortfarande ork. För kärleken till din nästa.

Jag kan stolt härmed meddela födseln av ”10i1”-rörelsen. Varje fredag, med start fredagen den 24/1, och tre fredagar framåt, med avslutning fredagen den 14/2 (på Alla Hjärtans Dag!), manar jag till en stilla samling på Falkenbergs Rådhustorg. En stilla samling FÖR det faktum att vi alla behöver varandra. För våra medmänniskor. För att vi alla behövs. För att för varje person som utesluter är vi så många fler som innesluter.

Jag – och förhoppningsvis några till – skall tända ljus. Och stilla, under bara tio minuter, skall vi samlas för att ena våra röster. Och värma dem som fryser och varandra. Tiden är lagd till 12:50 för att man skall kunna ge tio minuter av sin lunchrast – och känna att man faktiskt gör skillnad. Ibland behövs inte mer. Än tio minuter. Och ett ljus.

Ni som är i närheten, slut upp! Idag har jag betalt in polistillståndet och allt är klart. Jag hoppas vi blir fler än de 10-tal som jag uppgivit till polisen. Kanske blir vi färre. Men jag vet varför jag gör det. Det är en gåva till min son som fyller 14 den 25 januari. För att visa att jag inte är en av de som håller tyst. Utan en som sprider värme. Istället för kyla.

Att projektera

Fartyget har inte vänt – men tango-moden har fått packas undan. Livet ni vet, livet tar alltför mycket av min tid. Alltså får jag spara mitt tungsinne till en annan dag, i alla fall så länge det går.

Jag har tre projekt på gång. Förutom mina pojkar, heltidsjobb, möten och träning. Ett av projekten kommer ni att få höra om i morgon. Det är alldeles snart i hamn. Jag kommer att kasta mig ut på helt okänd mark. Det kan bli bra, men det kan också lika gärna bara krascha. Helt.

Det andra projektet kommer att påbörja sin resa nästa vecka. Jag hoppas otroligt mycket på det. Otroligt mycket. Trean kommer ta tid. Lång tid. Förhoppningsvist är det klart till hösten.

Alla tre projekten är mycket mig. Det är mycket av Ergo i dem alla. Olika Ergo. Kan ni gissa vilka?

Att omdana

Nej, det går inte att vända båten. Som ett gigantiskt lastfartyg fylld med tunga kontainrar plöjer tango-moden genom mitt inre. Stjäl min frid, min sinnesro. Men jag kan ändå inte låta bli att förundras. Förundras över hur viljan ibland inte räcker till. Det logiska jaget, kryddad med all den erfarenhet jag har, verkar bry sig föga om signalerna jag skickar fram till kaptenen som styr fram över den tomma oceanen. Han hör mig inte. Eller så ignorerar han mig.

Jo, jag fungerar. Ser du mig inte riktigt noga i ögonen, ser du inte min resignation. För jag är inte någon som ger upp. Min kropp har lärt sig att inte ge sig, trots att mitt hjärta vill brista. Och nu sätter jag allt mitt hopp till den. Jag springer en timme. Lagar mat. Tvättar och ser på ”Harry Potter” med mina fina killar. Gör smoothies och gosar. Så den yttre Ergo fungerar för de två som älskar henne mest.

Det är min inre röst som tystnat. Den som jag hela mitt liv fört en livsuppehållande dialog med. Den som vetat allt om mig. Allt. Och ändå stannat kvar. Men så idag läser jag i tidningarna om SSU:aren, en 16-årig flicka som på torsdagseftermiddagen blir stoppad mitt i centrala Malmö av två vuxna, rakade män och blir misshandlad. Spottad på. Och hotad till livet. Och plötsligt så hör jag hur rösten knyter näven i mitt blod.

Och jag har fått kontakt. För om jag inte orkar för mig. För världen. Orkar jag för mina två söner. Och för flickan. Det är dags för en omdaning. En perestrojka. En metamorfos. Ge mig bara tid att vända lastfartyget. Jag skall tala väldigt övertygande med kaptenen.  

En strof ur en dikt, skriven av en av de stora ungerska skalderna, Petöfi Sándór, kom för mig denna tango-modekväll. För att ge den rättvisa återger jag den först på ungerska – av respekt för alla dem som faktiskt kan ungerska – och min tolkning av den sedan. Jag ber ödmjukast om ursäkt för den dåliga kvalitén på den, för att kunna återge en dikt, ett poem, så att känslan och rytmen behålls, måste vara något av det svåraste som finns översättningsmässigt.

Magyar vagyok. Természetem komoly,
Mint hegedûink elsõ hangjai;
Ajkamra fel-felröppen a mosoly,
De nevetésem ritkán hallani.
Ha az öröm legjobban festi képem:
Magas kedvemben sírva fakadok;
De arcom víg a bánat idejében,
Mert nem akarom, hogy sajnáljatok.

Ungrare jag är. Allvarlig är min natur,

likt våra violiners första stråkar;

skymtar mitt leende när i dur,

men sällan mitt skratt Er tråkar.

Om lyckan med styrka stryker mitt anlete:

av lyckan jag brister i gråt;

Men munter min blick i sorg sig vete,

För ömkan, det backar jag åt.

Ge mig tid att vända lastfartyget – se det mina ögon talar om.

Att resignera

Så var det så. Att jag måste resignera. Resignera inför det faktum att känslan inte går att ignorera. Den går inte att tänka bort, resonera bort, känna bort. Ingenting saknas egentligen. Dagarna skänker mig fortfarande skratt och skönhet. Men känslan lurar där.

Vårens fåglar sjunger i halvdagern när jag går till arbetet, sorgset omedvetna om att det ännu inte är vår. Oanande drillar de sig igenom morgonens bestyr och det verkar bara vara jag som är medveten om att de det gör, sysselsätter sig med, kommer att vara ogjort snart. Snart, när kylan slår till. Och vintern, med andan i halsen, slår till igen.

Så var det så. Att jag inser att jag någonstans är som dessa stackars fåglar. Att känslan som lurar i mig – som sänker mig ner i ett oförberett tango-mode – är just känslan av att ha allt ogjort. Det som skänker mig tröst i tröstlösa dagar är just det faktum som dessa dagar renderar att lämna mig med en molande själslig värk: det faktum att hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Dagar utan tröst, men också utan tango-mode, känns det bra att känna till det faktum. Att veta att hur det än går eller är, går solen upp i morgon igen och jag får en ny dag att skapa mirakel på. Men andra dagar. Dessa dagar då det finns en massa tröst, en massa lycka, men med ett tango-mode lurande, skrämmer samma faktum mig. Lämnar mig sorgsen och resignerande. Det är då jag känner, in i märgen, att trots att solen går upp i morgon, kommer världen fortfarande vara en obildad, rasistisk, egoistisk och orättvis verklighet att leva i. Oavsett vad jag gör. Hur högt jag skriker. Hur mycket jag än kämpar. Och bjuder mitt väsen till mänskligheten att riva itu. Inget spelar någon roll. Precis som fåglarna, kommer jag att tvingas till tystnad av den bistra verkligheten.

Ett tango-mode gör ont inte bara själsligt. Det smärtar i mina sammanbitna käkar, min tinnitus susar extra och jag har muskelvärk av alla löparrundor jag tvingar mig själv till. Jag tänker att bara jag blir in i märgen utmattad och trött, med blodsmak i munnen, kan jag kanske sova utan att gnissla tänder. Utan att drömma att jag bär ut lik efter lik ur brinnande hus, sjunkande båtar, kraschade tåg. Bara sova. Utan drömmar.

Men jag resignerar. Ger upp. För jag kan inte längre göra något.

Tills känslan försvunnit. För då skall jag slåss igen.

Att skymta pärlemovardag

Scenen är lagd. Ljuset softat och linsen gör konturerna mjuka. Någonstans ifrån strömmar vacker, ordlös musik och färgerna är mättade med guld. Mitt i ett delat skratt skymtar jag så det underbara.

Ändrade planer. Trötthet till gränsen av utmattning. En ”ingenbrafrisyrdag” och en "intehunnitmedallplaneringochallaförberedelserdag". Trots detta. Trots det skymtar jag det sanna. Det förklarade ögonblicket. Ty scenen är lagd. Och, liksom alla härdade skeptiker, ryggar jag lite för det faktum. Tror att det är en fånig, klyschig, illusion. En smetig, tramsig iscensättning av ett lurat öga. Inget kan vara mer fel. För trots att jag blinkar hårt försvinner inte ögonblicket.

Trots att scenen ändras, vet jag att jag såg vad jag såg. Gyllene mellandagar. Vardagar, med gyllene ögonblick. En gång, någon gång, skall dessa ögonblick vara allt längre. Jag har tid att vänta. Har inte bråttom. Än.

En liten Ergo - omedveten om gråstensdagar och pärlemodagar.