Att resignera

Så var det så. Att jag måste resignera. Resignera inför det faktum att känslan inte går att ignorera. Den går inte att tänka bort, resonera bort, känna bort. Ingenting saknas egentligen. Dagarna skänker mig fortfarande skratt och skönhet. Men känslan lurar där.

Vårens fåglar sjunger i halvdagern när jag går till arbetet, sorgset omedvetna om att det ännu inte är vår. Oanande drillar de sig igenom morgonens bestyr och det verkar bara vara jag som är medveten om att de det gör, sysselsätter sig med, kommer att vara ogjort snart. Snart, när kylan slår till. Och vintern, med andan i halsen, slår till igen.

Så var det så. Att jag inser att jag någonstans är som dessa stackars fåglar. Att känslan som lurar i mig – som sänker mig ner i ett oförberett tango-mode – är just känslan av att ha allt ogjort. Det som skänker mig tröst i tröstlösa dagar är just det faktum som dessa dagar renderar att lämna mig med en molande själslig värk: det faktum att hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Dagar utan tröst, men också utan tango-mode, känns det bra att känna till det faktum. Att veta att hur det än går eller är, går solen upp i morgon igen och jag får en ny dag att skapa mirakel på. Men andra dagar. Dessa dagar då det finns en massa tröst, en massa lycka, men med ett tango-mode lurande, skrämmer samma faktum mig. Lämnar mig sorgsen och resignerande. Det är då jag känner, in i märgen, att trots att solen går upp i morgon, kommer världen fortfarande vara en obildad, rasistisk, egoistisk och orättvis verklighet att leva i. Oavsett vad jag gör. Hur högt jag skriker. Hur mycket jag än kämpar. Och bjuder mitt väsen till mänskligheten att riva itu. Inget spelar någon roll. Precis som fåglarna, kommer jag att tvingas till tystnad av den bistra verkligheten.

Ett tango-mode gör ont inte bara själsligt. Det smärtar i mina sammanbitna käkar, min tinnitus susar extra och jag har muskelvärk av alla löparrundor jag tvingar mig själv till. Jag tänker att bara jag blir in i märgen utmattad och trött, med blodsmak i munnen, kan jag kanske sova utan att gnissla tänder. Utan att drömma att jag bär ut lik efter lik ur brinnande hus, sjunkande båtar, kraschade tåg. Bara sova. Utan drömmar.

Men jag resignerar. Ger upp. För jag kan inte längre göra något.

Tills känslan försvunnit. För då skall jag slåss igen.