Att omdana

Nej, det går inte att vända båten. Som ett gigantiskt lastfartyg fylld med tunga kontainrar plöjer tango-moden genom mitt inre. Stjäl min frid, min sinnesro. Men jag kan ändå inte låta bli att förundras. Förundras över hur viljan ibland inte räcker till. Det logiska jaget, kryddad med all den erfarenhet jag har, verkar bry sig föga om signalerna jag skickar fram till kaptenen som styr fram över den tomma oceanen. Han hör mig inte. Eller så ignorerar han mig.

Jo, jag fungerar. Ser du mig inte riktigt noga i ögonen, ser du inte min resignation. För jag är inte någon som ger upp. Min kropp har lärt sig att inte ge sig, trots att mitt hjärta vill brista. Och nu sätter jag allt mitt hopp till den. Jag springer en timme. Lagar mat. Tvättar och ser på ”Harry Potter” med mina fina killar. Gör smoothies och gosar. Så den yttre Ergo fungerar för de två som älskar henne mest.

Det är min inre röst som tystnat. Den som jag hela mitt liv fört en livsuppehållande dialog med. Den som vetat allt om mig. Allt. Och ändå stannat kvar. Men så idag läser jag i tidningarna om SSU:aren, en 16-årig flicka som på torsdagseftermiddagen blir stoppad mitt i centrala Malmö av två vuxna, rakade män och blir misshandlad. Spottad på. Och hotad till livet. Och plötsligt så hör jag hur rösten knyter näven i mitt blod.

Och jag har fått kontakt. För om jag inte orkar för mig. För världen. Orkar jag för mina två söner. Och för flickan. Det är dags för en omdaning. En perestrojka. En metamorfos. Ge mig bara tid att vända lastfartyget. Jag skall tala väldigt övertygande med kaptenen.  

En strof ur en dikt, skriven av en av de stora ungerska skalderna, Petöfi Sándór, kom för mig denna tango-modekväll. För att ge den rättvisa återger jag den först på ungerska – av respekt för alla dem som faktiskt kan ungerska – och min tolkning av den sedan. Jag ber ödmjukast om ursäkt för den dåliga kvalitén på den, för att kunna återge en dikt, ett poem, så att känslan och rytmen behålls, måste vara något av det svåraste som finns översättningsmässigt.

Magyar vagyok. Természetem komoly,
Mint hegedûink elsõ hangjai;
Ajkamra fel-felröppen a mosoly,
De nevetésem ritkán hallani.
Ha az öröm legjobban festi képem:
Magas kedvemben sírva fakadok;
De arcom víg a bánat idejében,
Mert nem akarom, hogy sajnáljatok.

Ungrare jag är. Allvarlig är min natur,

likt våra violiners första stråkar;

skymtar mitt leende när i dur,

men sällan mitt skratt Er tråkar.

Om lyckan med styrka stryker mitt anlete:

av lyckan jag brister i gråt;

Men munter min blick i sorg sig vete,

För ömkan, det backar jag åt.

Ge mig tid att vända lastfartyget – se det mina ögon talar om.