Att göra som man vill

En fråga bara: kan man det? Kan man verkligen göra som man vill? För det är vad den frigivne får höra, den som är given frihet från olika hinder: nu kan du göra vad du vill! Du bestämmer själv! Bestämmer man verkligen själv?

Jag tror inte det. Inte fullt ut och väldigt sällan någonsin. För du är den du är utifrån en mängd saker: var någonstans du är född, i vilken familj du är född, under vilken tidsperiod du är född, vilket kön du har. Det handlar om vilken ålder du är i, vilka kroppsliga och mentala förutsättningar du har och vilka sammanhang du befinner dig i. Allt detta definierar just dig. Precis som det definierar mig.

Spelar det då någon roll att göra något? Att sträcka sig efter en framtid, ett öde som inte är så förutsägbart? Oaktat paradoxen i tanken? Absolut. Och å det bestämdaste. Ty, är vi medvetna om sammanhangen, om den orättvisa fördelningen och de oönskade, invanda mönstren kan vi också göra det som står i vår makt att kringgå dem. Och vi kan bli fria att göra något som vi vill.

Och något är alltid mer än inget.

Att recensera "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt

Det är februari och fortfarande gnistrande vinter i Bloggdala. Denna gång är jag fylld av förväntan när jag gör i ordning min fikakorg inför mötet med de andra på vårt torg. Vi skall recensera Rifka Brunts debutroman. Och det ser jag fram emot.

Det är en tjock roman. Vars originaltitel ”Tell the Wolves Im Home” mycket bättre återger känslan i boken än vad den svenska översättningen gör. Rifka Brunt har skrivit en mycket välavvägd berättelse om kärlek, om att höra ihop och om att finna sin plats i en större helhet. Och detta utan några pekpinnar.

June Elbus är fjorton år och ingen i hela världen är henne kärare än hennes älskade morbror Finn. Då hennes mamma och pappa tidvis är otroligt upptagna revisorer och med en storasyster som hon helt glidit ifrån, finns det helt enkelt ingen som får henne att känna sig så förankrad i världen som han. Hans New York, 1987, blir hennes och tillsammans med Finn, kan June möta allt i livet. Tror hon.

Så dör Finn. Tidigt i berättelsen. I AIDS. Och June vet inte till sig av sorg. Men det är inte bara June som sörjer, trots att hon har mycket svårt att ta till sig de andras sorg. Särskilt Tobys sorg. Hon tvingas nämligen i sin saknad efter morbrodern att inse att han haft ett liv även utanför det som var hon. Och hon upptäcker saker om sin mamma. Och om sin syster. Och om Finn.

Det är en finstämd berättelse om saknad. Om dåligt dolda – och helt onödiga! – familjehemligheter. Om kärlek som sågs som äcklig och förbjuden och om det misstag de flesta av oss gör någon gång i livet: att vi inte ser skogen för alla träd: vi ser inte vad vi har innan vi nästan har förlorat det.

Det är en bra bok. En bok om att se mönster i mellanrummen – att inte glömma bort att det viktigaste många gånger är att se det som faktiskt inte visas. Och det är en bok om att vara tonåring, att vara varken eller och både och. Barn och vuxen.

Om du läser den är det inte bortkastad tid!

Att elda under lågan

Det är inte alls ditt fel. Ett enda dugg. Precis som alla andra, som varit unga och fyllda av engagemang, kamplust och en uppdämd vrede, är du övertygad om att ”de andra”, de äldre, givit upp, saktat av och inte längre kan bidra.

Jag har själv varit där. Tänkt så. Känt så. Tack och lov kände jag ett par av ”de andra” tillräckligt väl för att inte helt förakta den generationen. För att inte helt döma ut dem. Det hindrade mig från att bli alltför självgod. Så du, jag förstår dig. Förstår att du tycker att min kamp är lam. Att min kamp är av det mesiga slaget. För nu tillhör jag ”de andra”.

Vet du – du är strax över tjugo. Jag har fört kampen du för i dag i fler år än vad du är gammal. Det skulle faktiskt vara ok om jag någon gång saktade ner. Men jag saktar inte ner. Inte ens nu, när jag har ansvar för andras liv också, när jag arbetar, när jag argumenterar, när jag skriver och när jag lever. Så du – våga dig inte på att verbalt klappa mig på huvudet och förminska mig. Jag är långt ifrån förverkad.

Känner du att min kunskap, mitt engagemang, min glöd eller min erfarenhet irriterar dig på din väg mot toppen och inbördesbeundran klubben – var människa nog och säg mig det i ögonen. Jag har till och med sett mina fiender stint i ögonen när vi möts. Alla är vi människor och oavsett vad vi kan tycka om varandra skall vi alla mötas av någon form av värdighet.

Jag tar inte skit. Har inte gjort det i 42 år. Tänker faktiskt inte börja nu. Det eldar bara under lågan.

Att komma hem i solljus

Njaa, kanske överdriver jag lite. För riktigt så var det nog inte. Men ändå. Minnet lever kvar och trots att det snart är fredagsnatt, är det just det jag sitter och ler inåtvänt åt.

I torsdags, när jag vid kvart över fem på eftermiddagen körde hemåt, var det fortfarande ljust!! Och jag kom på mig själv med att tokle åt hela världen. Det spelade ingen roll att jag jobbat extra länge denna vecka, det spelade ingen roll att jag knappt skulle hinna hem och vända för att med en gång åka iväg på veckans tredje kvällsmöte, det spelade ingen roll alls.

För det var ljust! Och dagen hade bjudit på solsken. Gnister i den lilla snön vi fått och hög och kall luft. Som inte gick igenom märg och ben. Vad mer kan en 42-årig, tvåbarnsmor, lärare och politiker begära? Egentligen? För fred på jorden lär vara svårare att uppnå. Liksom tolerans. Så jag nöjer mig så bra med en solig februaridag. Som inte mörknade förrän vid halv sex.

Att vila tindrande

I den mörka vinterkvällen tindrar de på sammetshimlen. Stjärnorna. Kanske är de redan implodera himlakroppar vars förflutna skimmer jag förnimmer där jag står? Tja, kanske är det så. Men det spelar ingen roll. För jag kan bara utgå från det jag uppfattar. Och jag uppfattar att de tindrar. Lyser och skänker en sorglös trygghet i det faktum att de varit där innan mig. De kommer att vara där efter mig.

I det glittrande sommarhavet tindrar de mot mig. Solstrålarna. De mångdubblas i de försiktiga krusningarna på vattnet som den ljumma vinden åstadkommer. Försvinner en, dyker tusen åter. Gång på gång. Som ur en aldrig sinande solkälla. Och det är så. Att oavsett vad som än händer mig, här och nu, under mitt korta liv, så kommer solstrålarna att finnas. Bakom molnen, på stormiga höstdagar, smekande varma sandstränder och jagande efter horisonten. De fanns innan mig och de kommer att finnas efter mig.

Att vila i den förvissningen. Att veta att när allt kommer omkring, tindrar stjärnor helt oberoende av vad som händer mig, precis som solens strålar kommer att smeka världen tindrande. Oavsett. Att vila i det. Det är förlösande.

Att bli sittande

När ni hittade mig förstod jag att ni hade letat ett tag. Det var ofta så. Att jag, helt glömsk av omvärlden kunde förlora mig in i en fundering, utan att varken se eller höra det som var i nuet. När jag blev lite äldre hade ni lärt er var ni skulle leta och lät mig oftast vara.

Jag satt ner. Helt stilla i något rum, på någon trappavsats, på någon bänk utan för huset. Med blicken fäst långt bort i fjärran såg jag saker som ingen annan såg. Hörde saker ingen annan hörde. Varje gång var det olika saker som fångade mig.

Snön inuti den lilla glaskulan som mormor hade innanför det buktande glaset på hennes skänk. Där inne, i dunklet och i svalkan från den heta sommaren utanför, lyfte jag försiktigt ner glaskulan och betraktade förtrollad snön som föll. Jag föreställde mig världen inuti kulan. Hur den lilla vägen som syntes försvann bort mot en by. Och medan jag sakta skakade den kunde jag också förnimma byns invånare.

De vackra Jesusbilderna med alla helgonkort instuckna i de tjocka ramarna. Sittande försiktigt på den hårt bäddade divanen följde jag dem alla med blicken. Jag betraktade änglarnas vingar och hur de sträckte ut sina händer för att skydda barnen som precis gick över bron. Jag tittade på törnekronan som var nertryckt över Jesus huvud och jag samtalade med honom. Men bara så att han och jag hörde.

På den dammiga stegen upp mot loftet blev jag sittande, då solskenet som sipprade in genom de otätade brädorna fick dammet i luften att glimma som vore det av guld. Jag följde enskilda små dammkorn som singlade genom luften och funderade på vart guldet tog vägen alla de dagar regnet strilade utanför.

Ni letade efter mig. Ropade mitt namn. Ty jag kunde vara borta i timmar. Men ni vande er. Ni visste att jag förmodligen bara tyst och stilla hade förlorat mig i en fundering, en tanke. På det sättet var jag rik. Ty tankar finns överallt. Och kostar bara lite tid. Och stillasittande.

Att bygga hus

Många funderingar. (Tack för era kommentarer på senaste inlägget!)Men om man lägger dessa åt sidan, finns det också annat att fundera på. Till exempel på det här med att bygga hus. Eller leta efter just det där hemmet som man själv skulle vilja ha. Om man finge välja.

Under dagen har jag roat mig med att i tankarna försöka fundera ut hur jag skulle vilja ha mitt ”drömhem”. Och jag har fått ner det till två olika scenarier:

Tillsammans med min familj, med min man S och våra söner B och L skulle jag mer eller mindre vilja leva precis som vi gör i dag. Även om jag fick valet att välja helt fritt. I en fristående villa, med en mycket liten trädgård. Huset är byggt i grovkornig puts i ett och ett halvt plan. Med en stor tvättstuga, ett stort kök med en matplats. Över diskbänken, precis vid diskhon, finns ett fönster.

Bredvid köket finns en stor öppen yta, med matsalsbord för åtta, öppen spis och en plats för en stor divansoffa vid en tv-hörna. En massa bokhyllor och en utgång mot ett uterum, som sedan öppnas i en stor altan. På nedre plan finns också ett stort sovrum och ett duschrum. Dessutom en extra gästtoalett.

På övre våningen finns ett stort allrum, numera ett spel- och datarum för killarna, varsitt rum till L och B och ett stort sovrum till med en klädkammare och utgång till en stor balkong. Och ett badrum. Jag tycker om detta hus. Med vita väggar och trägolv och tak. Med alldeles lagom mycket fönster – inga jättepanoramafönster och inga rostfria, sterila vitvaror. Inga opersonliga stålmöbler och väldigt mycket mysbelysning och fantastiskt fint jordrött kakel i köket.

Skulle jag ändrat något, om jag finge välja, skulle jag ha velat ha ett större trädäck att sola på och fika vid på sommaren. Jag skulle vilja ha en helt stenlagd trädgård med enbart urnor och ett fåtal rabatter. Annars är jag helt tillfreds. Kanske, kanske hade jag velat ha ett arbetsrum också. Där jag hade kunnat skriva, helt i fred. Men jag har nog tur. Att jag bor som jag faktiskt önskar.

I det andra scenariet bor jag helt själv. I ett litet stenhus med en stenmur runt huset. Huset har bara ett rum, där jag har en stor säng med stolpar, en öppen spis med en stor bäddsoffa framför. Bokhyllor längs med de vitkalkade väggarna och en liten köksdel med ett skafferi. Ett badrum med tvättmöjligheter. Och det skulle vara allt. Längs med framsidan går en veranda med en hammock som jag skulle sitta i. Trädgården skulle ha uppvuxna träd. Och sten.

Sådana skulle mina krav vara. Inget märkvärdigt kanske. Men mitt.