Att elda under lågan

Det är inte alls ditt fel. Ett enda dugg. Precis som alla andra, som varit unga och fyllda av engagemang, kamplust och en uppdämd vrede, är du övertygad om att ”de andra”, de äldre, givit upp, saktat av och inte längre kan bidra.

Jag har själv varit där. Tänkt så. Känt så. Tack och lov kände jag ett par av ”de andra” tillräckligt väl för att inte helt förakta den generationen. För att inte helt döma ut dem. Det hindrade mig från att bli alltför självgod. Så du, jag förstår dig. Förstår att du tycker att min kamp är lam. Att min kamp är av det mesiga slaget. För nu tillhör jag ”de andra”.

Vet du – du är strax över tjugo. Jag har fört kampen du för i dag i fler år än vad du är gammal. Det skulle faktiskt vara ok om jag någon gång saktade ner. Men jag saktar inte ner. Inte ens nu, när jag har ansvar för andras liv också, när jag arbetar, när jag argumenterar, när jag skriver och när jag lever. Så du – våga dig inte på att verbalt klappa mig på huvudet och förminska mig. Jag är långt ifrån förverkad.

Känner du att min kunskap, mitt engagemang, min glöd eller min erfarenhet irriterar dig på din väg mot toppen och inbördesbeundran klubben – var människa nog och säg mig det i ögonen. Jag har till och med sett mina fiender stint i ögonen när vi möts. Alla är vi människor och oavsett vad vi kan tycka om varandra skall vi alla mötas av någon form av värdighet.

Jag tar inte skit. Har inte gjort det i 42 år. Tänker faktiskt inte börja nu. Det eldar bara under lågan.