Summa sidvisningar

2012-09-05

Att gräma sig


Så sitter jag här. Klockan är snart tolv och dagen är snart ett minne blott. Med fötterna upp på divanen och laptopen i knät försöker jag summera det som varit denna dag. En underlig dag. En dag med otroligt nära till gråten. En dag med grämelse i hjärtat. Med skuld och dåligt samvete. Men också med ett löfte om en början på något nytt och mera helt.

Det är dags för mig att tala ur skägget. Att faktiskt inte mula i gåtor och verka sådär skitnödigt exklusiv. Lite sådär navelskådande mystisk. Det är ’nock och slutt’ med det. Jag måste klart kunna uttrycka vad som grämer mig. Denna enda gång skall jag unna mig att gnälla lite. Att tycka lite synd om mig själv. Och sedan får det vara bra med det. Sedan skall jag bara gräma mig över alla gyllene tillfällen som jag inte kan fånga för att jag fångade ett annat, lika gyllene.

Jag har blivit sjukskriven. På heltid. Från och med idag. Och dryga två veckor framåt. För utmattning. UTMATTNING. Jag, som under min yrkesverksamma tid, bara varit sjukskriven fem dagar. Jo, och en vecka till, precis innan jag fick L. Alltså tio dagar. På lika många år. Jag avbröt inte ens mina studier till ämneslärare när jag skulle ha mitt första barn. Sprucket bröstben har inte hindrat mig. Cystoperationer. Med mera.

Politiskt engagemang. Förstår ni hur mycket folks förtroende för mig betyder? Det finns människor som röstat på mig – på mig! – att företräda dem i frågor som är livsviktiga. Många sätter sin tillit till mig, tror på mig och hoppas på mig. Det grämer mig att jag sviker dem nu. För jag känner mig som en svikare. Som lovar runt och håller tunt. Som inte kan fortsätta kampen mot odemokratiska krafter, som inte kan fortsätta hålla lågan klart brinnande. Som inte orkar häva upp rösten för de stumma. Det är så min politiska time-out känns. Som ett svek. Och det grämer mig.

Som ett svek känns också min sjukskrivning mot mina fantastiska kollegor. Vet ni – dessa människor kämpar dagligen mot alldeles för snäva budgetar. De kämpar för att ge värdighet åt dem som blivit berövade den. De bygger upp starka unga vuxna genom att magiskt trolla. För det är så man måste beskriva det. INGEN kan åstadkomma så mycket med så lite som de har till buds. Och jag kan inte längre delta i detta arbete. Jag lämnar dem att fortsätta kämpa. Och det grämer mig.

Men. Jag är glad över att jag kommer att kunna resa mig ännu starkare. Bli en ännu bättre version av mig själv. Att jag kommer att finnas där för B och L – utan att först finnas där för alla andra. Och att jag kanske till och med kommer att lära mig att finnas där för mig själv. Bara för mig själv. Utan att tillgodose andras behov först. Ett löfte? Nej, mera ett mål. För i första hand kommer B och L – tills de blir vuxna – och sedan skall jag tillåta mig själv ta plats.

WonderWoman – mitt alterego. Henne skall jag ha framför mig. Och inse att jag, precis som hon, kanske kommer att bli tvungen att välja bort vissa saker. För att kunna göra det jag är bäst på. Och vara mig själv trogen. Utan mellanhänder. Och utan att gräma sig.

Sov gott där ute! 


8 kommentarer:

  1. Ja, det förstås. Nu sviker du alla människor som röstat på dej. Som hoppats att du skall föra deras talan. Nu finns du inte där för dina elever i en klass där personlig relation och förtroende är så viktigt. Å kollegorna tvingas kämpa än hårdare. Å mej träffar du inte, trots att jag saknar dej.
    :)) Men gumman min. Ingen skulle få för sej att du skulle göra allt det där om du hade en fysiskt krävande sjukdom eller hur?! Inte ens du själv. Å det är ju faktiskt precis samma nu.
    För att du skall kunna räcka till alla människor du vill räcka till, för att du skall orka undervisa, driva politik och allt det där så behöver du ju fungera.
    Hade du fortsatt och bränt ljusen i båda ändar så hade det till slut inte blivit nåt alls.
    Nu vilar du upp dej, låter kropp och hjärna vila, gör lustfyllda saker och sen kommer du sakta men säkert tillbaka igen.
    Du är viktigast nu. Du.
    Puss o kram

    SvaraRadera
  2. Men du hade fortsatt svika dig själv om du inte tagit denna sjukskrivning. För man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa andra. Nog så svårt att inse för sig själv...
    2v låter lite, 2 mån hade varit bättre..
    ha en bra dag!!

    SvaraRadera
  3. Nu måste du se till dig själv, inte sviker du de andra. De hade inte velat att du är där och mår dåligt, det blir ingen lycklig av. Håller med Blondie, 2 månader hade varit rimligar! Kram

    SvaraRadera
  4. Jag är helt övertygad om att ditt grämeri gällande vad dina väljare och kollegor anser om det som du upplever som ett svek, inte alls överensstämmer med deras syn på saken.
    Vi vet alla att ingen människa alltid kan vara stark, hela tiden och i alla sammanhang. Detta är fullt mänskligt och det är ingenting konstigt med det. Att tappa förtroende för någon som tillfälligt är utmattad pga. alla de goda saker personen uträttat tidigare, tror jag är minst sagt minimal. Jag är helt övertygad om att alla vi andra ser på det du befinner dig i just nu på ett helt annat sätt än vad du gör, min vän.
    Har man varit WonderWoman i 40 år, så är det mer än okej att inte vara det i två veckor. Utan att skämmas eller få dåligt samvete. WonderWoman finns ju dessutom bara på film. Du finns i verkligheten. Och när jag tänker efter så tycker jag nog inte ens att hon är en bra förebild längre. Hon började som en kul grej och tycker att hon så kan förbli. Faktiskt.
    Så, dags att gå och lägga sig och sova en stund efter det att killarna gått till skolan, sitta framför brasan och skriva, ligga i soffan i morgonrock och kolla film, hinna känna att du är hungrig, mata kaninen (eller inte) och sluta damma alla förbannade lister(!!). Ja, kort sagt är det dags att bara ha det lite gött, och tro inte annat än att du är värd det för det är du!
    Och hör jag ett enda pip om lister framöver, så kommer jag hem till dig och plockar ner dem. Varenda en. Jag lovar!
    Stor kram till världens mest underbara vän!

    SvaraRadera
  5. Nu vet jag inte vad jag ska säga så det inte blir fel....men det är av omtanke. Två veckors sjukskrivning om man är utbränd är ingenting. Noll och nada. Inken tinken. Det gör ingen skillnad i förlängningen. Tycker du borde räkna med två-tre månader minst. Kanske att du skulle börja jobba i januari. Okej. Skjut mig om du vill. Fast det blir svårt för jag är en bit bort. Nämen allvar igen då. Jag har gjort alla fel man kan göra som utbränd o gått tillbaka för fort om och om igen. Då går det åt helvete. Ju snabbare man bromsar desto fortare är man tillbaka igen.

    Sen finns det inga superkvinnor. Supermän. Eller superbarn. Har vi en uppväxt får vi alla en del märken av det. Dina syskon måste ha fått det och så även du min kära. Det kostar på att ta ansvar som man inte är mogen för. Man får en skev ansvarsbild anser jag. En skev bild av hur mycket ansvar man faktiskt har. Hur stor betydelse det man gör har. Man övervärderar allt det där. Glömmer sig själv. Glömmer att man är rätt liten här på jorden och att man bara kan åstadkomma ganska små saker. Fast som kan vara stora i sig.

    Men det är svårt att sluta ta ansvar och vara duktig och stark. För vem fan är man då. Vad har man ägnat sig åt under sitt tidigare liv. Var det värt det? Hade man nåt val? Inte som barn iallafall.

    Du är människa du med. Det går an att tvivla och tycka att det känns hopplöst. Gnälla. Sura. Känna sig skröplig och svag. Gammal. Rostig. Oklar. Tungsint. Klen.

    Jag tror nämligen att man är som starkast som människa i sin klenhet.

    Det är så jag tror men jag kanske inte kan säga att jag lever efter den tesen. Gör nu så gott du kan och låt det räcka kära vän. Kramar!

    SvaraRadera
  6. Kära Monika..ja jag känner igen de där känslorna men du måste lägga dom åt sidan för ett tag, tänk på att du gör allt mkt bättre sen när du är aktiv & mår bra & är utvilad ...ta hand om dig fina M o ha en go kväll kram

    SvaraRadera
  7. Ohh, jag känner igen mig! Visserligen hade jag varit sjukskriven innan jag blev det för utmattning, men den där känslan av att falla, att inte längre ha något som höll mig på plats, och oviljan att acceptera det... När läkaren ville sjukskriva mig bad jag att få en dag först. En dag som jag använde för att reda ut alla mina uppdrag och uppgifter på jobbet och dokumentera ner tydligt vad som var gjort och vad som var kvar att göra och tips om hur det skulle göras... Jag ville inte lämna mina kollegor i sticket, men så här efteråt har jag förstått att de oroat sig för mig och att jag därför kanske var en större belastning när jag var på jobbet än jag var när jag äntligen gick hem... Och du ÄR Wonder Woman, du kommer att komma ut på andra sidan i en ny och förbättrad version, med en större förståelse för livet som helhet! Ta hand om dig nu, på allvar!

    SvaraRadera
  8. Jag tror nog om jag ska vara ärlig att det kan bli två år. För att bli frisk måste man vara sjuk först. Alltså man måste FÖRSTÅ det, inte bara se det som ett avbräck i ens "vanliga" tempo.
    Om kropp och själ har sagt ifrån, ja då har de sagt ifrån, och innan man ska vara duktig att blir frisk fort så måste man hinna landa i att man ... faktiskt... till och med starka wonderwoman (särskilt hon)brunnit så starkt att hon bränt upp sitt bränsle till slut även om det räckte ovanligt länge.

    Bli inte ledsen på mig nu. Jag säger det här lika mycket till mig själv för innerst inne tycker jag inte att jag alls har rätt att vara slut och att jag egentligen bara ska mala på.

    Kram. =)

    SvaraRadera