Summa sidvisningar

2012-09-10

Att prataomdet


Nej. Känner mig lite undrande, funderande. Berörs och irriteras. Förundras. Och plötsligt sitter jag och kan inte släppa det. Prataomdet. Fenomenet gick mig helt förbi. Uppenbarligen. Då jag sitter och känner mig lite off key – lite lämnad bakom.

I slutet på 2010, början av 2011 var det lite av ett fenomen. En hype. Ett vinddrag i finsalongerna. Uppenbarligen. För någon twittrade om något. Någon tog bladet från munnen och satsade lite av sig själv och blottade sin strupe. Och skrev om sex. Om att inte säga nej. Om att ställa upp för att man tror man måste. Av rädsla. Eller på grund av att man helt enkelt tror att det är så det skall vara. Om att tjata sig till. Om att skuldbelägga den andre. Attprataomdet. Kallades detta ”nya”.

Känner att jag vill dela en sak. En liten en. För jag vill inte vara privat i min blogg. Och sex och attraktion är privat. För mig. Mitt sexliv och min attraktion är privat. Men. I denna debatt – som jag får följa lite i efterhand – vill jag lämna följande inlägg:

Jag sa alltid nej. Brydde mig föga om vad andra ansåg att man skulle släppa till med. Brydde mig inte det minsta om att vara till lags. Eller om att väljas bort. Jag hade EN regel: om man ville vara tillsammans med mig skulle man hålla sig ifrån att ta mig på brösten i tre månader. Annars var man bara ute efter mina bröst och då var man ändå inte värd att vara ihop med. Som 13 åring tyckte jag att det var en rimlig regel.

Jag hade pojkvänner. I någon månad eller två. Men det tog oftast slut. Ibland för att de ville – och inte jag. Ibland för att jag helt enkelt var lite fånig. Eller förmodligen lite tråkig. I mångas ögon. Jag drack inte. Och man fick inte ens ta mig på ”pattarna”, min stora tillgång. Men jag stod på mig. I alla lägen. Väl uppe på gymnasiet ändrade jag lite på den regeln och kunde tänka mig lite hångel. Men min oskuld förlorade jag året jag skulle fylla 19. Och då för att jag ville. Och var beredd.

Jag föll inte för fagra ord som semesterflirtarna viskade i öronen på mig. De gratis drinkarna var ju bortkastade på mig. Och närmade sig någon stackars bartender mig var jag benhård. Ville verkligen inte att han skulle ”besudla” mig med sin triviala uppvaktning som han använt på hundratals andra tjejer från Sverige.

Så. Vad vill jag egentligen säga med detta? Vad är min clou? Jo, att jag blev förvånad över att det var så många som behövde prataomdet. Som inte gjort de val som jag gjorde. Som faktiskt ställt upp på saker och ting. ”Mindre” och värre saker. Att det någonstans därute faktiskt finns en så stark norm som gör att gemene man tror att man måste något. Bara för att man är tjej. Eller kille. Och så undrar jag varifrån jag fick min inställning? Till att redan då – för 27 år sedan, våga säga NEJ.

Sov gott alla!

PS: Hade en fantastiskt trevlig date med Asta i eftermiddag/kväll!! Jädrar vad roligt!!! Och intressant. Och mycket kärlek! 

7 kommentarer:

  1. Det är modigt och viktigt att våga följa sin inre röst och kunna säga nej, oavsett hur gammal man är! Förstår på dina kommentarer hos mig att du mår sådär. Mitt enda tips när världen snurrar och man bara vill sova bort det är att skala bort allt som inte är nödvändigt. Egensatt press är värsta sorten, och man måste ta hand om sig själv innan man tar hand om någon annan. Skickar bamsekram och mycket styrka. Kul att du hade roligt med Asta!

    SvaraRadera
  2. En tjugo...två år efter att jag blev sexuellt aktiv så är jag mest förvånad över hur odramatisk jag varit vad det gäller sex. Jag har alltid gillat sex, men jag tyckte till exempel inte att det var någon stor sak att förlora oskulden. Ett uttryck som jag för övrigt avskyr. Som att man som kvinna förlorat något värdefullt genom att ha sex.

    Jag kan tycka att man gott kan avdramatisera betydelsen av sex litegrann. Det tar så oerhört mycket plats i många människors liv att fundera över med vem, varför, om inte, om man ska, om man måste... uttröttande.

    SvaraRadera
  3. Hey! BRa tankar som vanligt! Instämmer helt! Kram från Köpenhamn!

    SvaraRadera
  4. Vad glad jag blev av att läsa att du sa nej. Tror inte jag känner någon som sa det. Det var sån himla press att "få det gjort" när jag var ung. Och jag föll för grupptrycket med. När någon i min värld äntligen ville vara med mej vid 17 års ålder. Jag undrar hur de unga har det nu. Om det är lika mycket grupptryck eller tom värre. När det gäller sex så gillar jag att prata om det med mina kompisar då. Det är fortfarande spännande och kul ;)

    SvaraRadera
  5. Vilket bar inlägg !
    jag hoppas att mina döttrar inte gör som jag gjorde.
    Kramar i massor finaste du / Jane

    SvaraRadera
  6. Kan inget annat än hålla med...
    Kramisar
    Viveka

    SvaraRadera