Summa sidvisningar

2012-09-15

Att vara beredd till strid


Sitter däst och nöjd på min skrivardivan. Tittar ut genom de stormsmutsstrimmiga fönsterna och följer kvällens låga solstrålar genom de rasslande bladen. Funderar, under en förbiilande sekund, på att gå ännu en promenad i den uppfriskande vinden. Men drar istället filten närmare kring mig och blir i soffan.

Jag måste vila min hjärna frisk. Har jag förstått. En hjärna vars nervsignaler ständigt varit beredda till strid. Ständigt på väg att ordna upp, strukturera, avvärja faror. Förmodligen har jag ett överskott på kortisol. Ett hormon som utsöndras bland annat vid stress och fara. Men som är förödande i för stora mängder. Och i för små. Det är intressant läsning. Och för mig helt ny kunskap.

Kortisol är inget hokus-pokus, inget ”hittepå”, utan det skall till och med vara mätbart. Det kan leda till en otrolig trötthet, minnesrubbningar och andra skador på arbetsminnet. Det är det jag har. Min utmattning har lett till skador på arbetsminnet. Alla symtom som skall finnas finns. Och har tydligen funnits länge. Men jag har med min envishet, valt att förneka dem. Satt mig själv i en livsfarlig situation. Helt omedvetet.

Min utmattning har lett till en rätt kraftig depression. Som jag inte heller låtsats om under en alltför lång tid. Förnekelsen är en stark kraft. Men man kan också säga att det ändå är min grundinställning som har räddat mig. Denna envishet, strävan och just förmågan till att förneka. För hade jag inte varit så förbålt inriktad på att klara av en massa saker, hade jag för längesedan fallit igenom.

Så. Leende måste jag sittande här på divanen inse att jag varit min största fiende. Och samtidigt hade jag inte klarat mig så länge som jag gjort om jag inte varit som jag är. Paradoxernas paradox. Det som är bra är att jag kan bli helt frisk. Om och NÄR jag har lärt min kropp och min hjärna att reagera annorlunda på uppkomna situationer. Kortisolnivån kan sjunka och signalerna i mina nervtrådar kan hitta tillbaka till de gamla, riktiga vägarna. De kan ge mera balanserade reaktioner. Och inte alltid vara inställda på strid. För att de är stressade. 

Det är en spännande resa. Och jag är nyfiken på den Monika som finns där på andra sidan. Den som är som jag. Och ändå inte. Skall bli stort. Att vara en Ergo Sum som inte alltid är kampberedd. Å alla andras vägnar.

Ha en finfin lördag!

8 kommentarer:

  1. Det är så lätt att gasa på, att inte lyssna till sig själv, förneka signaler, inte stanna ... till dess det tar stopp ... då börjar något nytt, det blir på ett annat sätt - allting ... en spännande resa till något bättre ...
    Ta hand om dig och ha en skön lördagkväll!/Mormor

    SvaraRadera
  2. Det är en tuff resa du gett dig ut på, och det första steget är det svåraste, att inse att man måste släppa taget och låta sig falla... Inte lätt för sådana som oss, som organiserar och strukturerar allt, för oss själva och för andra... Men det finns något på andra sidan, jag blev en annan, mer mogen och nyanserad människa, med massor av mer empati! Dessutom fick det bonusresultatet att barnen lärde sig massor om att ta hänsyn, och att det sjuka inte alltid syns eller märks. De lärde sig oxå massor av empati, och det är en bristvara i världen just nu!

    SvaraRadera
  3. Tusen kramar till dig, hoppas du får och har en bra helg ❤❤

    SvaraRadera
  4. Hoppas du kan få mer än två veckor. Det tar tid att läka och komma ut på andra sidan. Man måste få göra det i sin rgen takt.Kram på dig

    SvaraRadera
  5. Kroppen består ju av det parasympatiska och sympatiska nervsystemet.
    Det ena gasar och det andra bromsar kan man enkelt uttrycka det.
    Med olika hormoner och signalsubstanser som följd.
    Jag tror du är på rätt väg min vän. Du är klok och du är insiktsfull.
    Kramar Asta

    SvaraRadera
  6. Varmaste lycka till och tänk på att när Hjärnan vilar sig och gör "inget alls" dvs tittar ut över ett hav, skog, stubbe, vilar , stirrar rakt ut UTAN tankar så läker den sig själv och det är då som den får möjlighet att börja koppla ihop igen det som är trasigt...

    Så vila tankarna också om du kan!... finaste Monika. kram

    SvaraRadera