En gardinstång. I svart. För att likna en tyngre
variant i gjutjärn. Njuter av att hänga upp mina gardiner. Stannar med handen
på gardinstången. Minns. Och är helt plötsligt tjugo år tillbaka i tiden. Bara
så där.
För tjugo år sedan. Tjugo år gammal. Efter
gymnasiet och ett drygt år i USA hade jag flyttat hemifrån. Under landets
värsta ekonomiska kris på många, många år. Början på 90-talet. Jag hade en
ungdomspraktikplats. Heltidsarbete, ensamarbete i en väskbutik, för 3200 kronor
i månaden. Brutto. Med eventuellt fast arbete efter sex månader. Till det hade jag rätt
till bostadsbidrag på ungefär 800 kr.
Vi hade redan flyttat ihop, S och jag, men då han
var flykting och valde att flytta ifrån förläggningen, var det jag som skulle
försörja oss båda. Hyran var på 2000 kr. Hushållsel upptill. Fast telefon och
TV-licensen. Sedan hade vi ungefär 1000 kr att klara oss på. Två vuxna. I en
månad. Det var inte lätt. Alls.
Det var ett antal svåra år. Väldigt svåra. Ibland
kom min mamma hem till oss med en kasse basmat: pasta, potatis, mjöl och
socker. Kaffe. Det var guld värt. En gång fick vi en helt ny tvättkorg – i
mintgrön plast – oh, jag var lycklig i flera veckor. Känslan av att gå ner i
tvättrummet med en krog istället för den gamla begagnade, avlagda
fotbollsväskan, kändes otroligt lyxigt. En tia i veckan unnade vi oss något
helt onödigt för. Aftonbladets TV-bilaga. En guldgruva för oss, då vi ju aldrig
kunde gå ut.
Jag följde med mina kompisar då de shoppade. Köpte
inget, men njöt av att titta. Ibland, någon enstaka gång, handlade jag med. Då
köpte jag ett vykort. Med jordgubbar. Jag hade en anslagstavla hemma i köket
med mina jordgubbskort. Lite för att jag skulle kunna känna att jag också hade
något nytt. Och fint.
Så den dagen när jag äntligen hade råd att köpa min
egen villa och hänga upp fina, svarta gardinstänger framför varje fönster kände
jag mig otroligt rik. Äntligen kunde jag slänga den sista allmännyttagråstålgardinstången.
De som finns i alla hyreshus. Jag kunde, förundrad, köpa ANDRA gardinstänger.
Lägga ut pengar på något så onödigt. Jag strök min hand över den. Jag stryker
fortfarande min hand över den. Tio år senare. Och tänker på alla andra. Som också
fattas en gardinstång. Och värre.
Sov gott.
Jodå så där har vi nog haft det lite till mans.
SvaraRaderaVi säger idag att vi ska aldrig hamna i den situationen igen, och det kommer vi aldrig att göra. :)
Kram och tack igen för en fin berättelse.
Jag minns när jag flyttade hemifrån som 16 åring. Världens lilla mysiga lägenhet på 33 kvadrat. Hade tom balkong. Hyran var 980 kr. Jag hade hoppat av gymnasiet och hade något som kallades ungdomsplats. Jobb 8 timmar per dag och jag fick ut ca 1000 kr. 100 kr i bostadsbidrag. Alla andra utgifter som mat, tv, el. Å så 500 kr av underhållet (resten behöll mamma).
SvaraRaderaDet var tuffa år....
Men det gick!
Å nej, inte har jag det så värst mycket lättare idag ekonomiskt sen jag blev ensamstående men det går och jag har allt som jag behöver för att klara mig.
Kram
Ps. Tack för att jag fick mig en liten eftertanke och en tillbakablick!
Jo det känns rätt mkt igen det där. Jo man känner sig rik när man har hus och slipper bo i en etta. Med trista gardinstänger.
SvaraRaderaSådär hade jag med när jag gick i gymnasiet. Jag flyttade hemifrån när jag fyllde 17 för att slippa pendla. Jag fick 1200 kr i inackorderinsbidrag eftersom jag bodde så långt ifrån skolan så jag skulle kunna hyra något. Så dit hyran.
SvaraRaderaStudiebidraget var väl på 600-700kr. Det var då jag fick mina värsta ätstörningar. Tänk att vara hungrig i Sverige. Det är nog inte många som vet att man kan vara det.
Och när jag sökte soc bidrag fick jag avslag eftersom "mina föräldrar" skulle försörja mej. Pappa hade ju inga pengar, och mamma ville inte betala något för mej eftersom hon behövde pengar till alkohol. Ibland snodde jag mat och godis. Jag gick samhälle och fick höra alla tjejer som "skämdes" över att handla kläder med sina mammor och gå på bio med dem. Jag önskade så att jag också fick ha det så.
Är det S du är gift med nu? Vad länge ni varit ihop isåfall.
Kram!
I början på 90-talet var jag nyutexaminerad ekonom och det fanns inge jobb att söka... Jag var arbetslös, med en A-kassa som krånglade så jag fick inga pengar alls från februari till juni och min man levde på studielån... Mycket storkok blev det då... Och jag kan ofta känna den där känslan av förundran när vi köper något helt onyttigt - som drakdekaler att sätta på väggen i hallen... Jag kan fortfarande inte handla kläder i fina affären, jag letar i reaställen på KappAhl, Lindex och HM...
SvaraRaderaDet är nog bra att komma ihåg den där tiden ibland. Att veta hur det faktiskt är för många. Jag önskar att många av våra politiker hade sådana minnen.
SvaraRaderaFint skrivet. Som vanligt.