Att överväga och omformulera

Så mina anförvanter. Så kom den dagen då en text föddes som inte var tänkt att födas. Som inte alls var tänkt som något annat en ett inre samtal med självet. Men då motargumenten ekade tomma och återkopplingarna blev färre och färre är det så här det får bli. Samtalet tar skriven form.

Fröet såddes i förmiddags. Då jag läste Astas inlägg om fäders frånvaro. Läs hemskt gärna det inlägget och lägg lite tid på att läsa kommentarerna också. Jag skrev också en kommentar. En ganska lång. Med emfas i. Men. Så fortsatte jag tänka och fundera. Under dammsugningen, matlagningen, tvättningen, träningen. Och insåg att jag inte riktigt kan släppa ämnet. Och jag får inga vettiga svar av mig själv. Inga gångbara argument. Så jag kastar mig in i diskussionen. Utan skydd.

Frånvarande fäder. Hmmm. Jag är, eller var, eller är, av den bestämda uppfattningen att många gånger är frånvarande FÖRÄLDRAR bättre än närvarande sådana. Om de brister. För jag tycker inte att man per automatik har rätt till sina barns barndom. Lika lite som man har rätt till att skaffa barn. Det är ingen rättighet. Eller självklarhet. Man borde fundera mera kring föräldraskapet innan man ger sig in i det. I alla lägen. ”Rätten” till barn fungerar som det här med respekt – det borde man inte få bara, man borde FÖRTJÄNA det! (Nu ber jag ödmjukast om ursäkt till alla er som förtvivlat gärna VILL ha barn och som kämpat med det!)

Jag har i min familj, bland släkt och vänner sett alla möjliga typer av relationer barn/föräldrar. Jag har upplevt adoptioner som varit fantastiska, fosterföräldrar som varit makalösa, fantastiska föräldrar. Singelmammor/pappor som kämpat som dårar för rättvisa umgängesrätter. Adoptivföräldrar som aldrig borde ha fått adoptera, biologiska föräldrar som varit fruktansvärda, föräldrar som kurlat sönder sina barn. Frånvarande ”förverkligasigsjälvmammor”, kvävande, närvarande ”jaglevermittlivgenomdigmammor”. Pappor som felaktigt blivit anklagade för incest, pappor som misshandlat. ALLA varianter. Tro mig.

Själv växte jag upp som jag växte upp. Ni vet. Och jag lovade mig själv att ALDRIG bli en sådan förälder till mina barn och framför allt att aldrig få barn med en sådan man. OM jag bestämde mig för att någon gång ha familj. För jag ville verkligen inte det. Alls. Jag har två pojkar nu. Den äldste fyller 13 om ett par veckor och den yngste blir 9 i vår. De har världens mest fantastiska pappa. Som älskar dem. Och som säger det och visar det. Vi kunde få barn när vi ville – inte alla förunnat – och den första förlossningen var på 38 timmar och traumatisk, den andra tog 2 timmar och var regelboksmässig.

Jag och min man sätter pojkarna först. Men vi vägrar curla för dem. De behövs i vår familj för att vi skall vara en familj, de har sin plats och sina uppgifter och de vet att de är älskade. Fram till de avslutat gymnasiet styrs våra val av dem. Inte så att vi inte lever våra egna liv, utan tex. min önskan om att flytta till inre Afrika och arbeta som volontär får vänta tills om ett visst antal år. Sedan tar jag ingen hänsyn varken till min man eller dem.. ;))

Vi känner att vi är skyldiga våra killar DERAS barndom och uppväxt. Och vi lever i en priviligierad del av världen och under ett välsignat århundrade så vi kan göra det valet. Här och nu. Andra kan/kunde inte det. Vi har satt dem till världen och de är vårt ansvar. Inte samhällets eller skolans. Det är vårt ansvar. För att vi faktiskt mäktar med det.  

Men. Jag tror inte att detta är det bästa i alla lägen. Barn som växer upp hos dysfunktionella föräldrar kommer i underläge med en gång i livet. Oavsett om mamman, hög som ett hus, snorar fram att hon älskar dem. Eller om pappan mellan varje slag bedyrar att han inte menar det och att han älskar dem. Barn älskar sina föräldrar och är dem lojala – till en viss gräns. För mig gick den gränsen vid 10 års ålder. Sedan kunde jag skilja på sak och person. Och insåg att kärlek har föga att göra med sanningen.

Ärlighet. Ärlighet utan bittra undertoner är det viktigaste av allt. Att man som annan vuxen i närheten faktiskt kan förklara att ”jo, dina föräldrar älskar dig – men det de gör JUST nu är inte så bra” Och dessutom måste man ge barnet ”lov” att älska sina föräldrar, trots att de gör fel. Så oftast är det inte den frånvarande föräldern bara som felar. Omgivningen fördömer och alla bittra och fula ord som sägs om den personen blir till gift i barnet. DÅ föds utanförskapskänslan.

Och. En sak till. Att skaffa barn för att rädda ett äktenskap/förhållande eller för att visa äktheten i en ny relation är något jag å det skarpaste avråder ifrån. En relation som inte fungerar, fungerar än mindre bra när vaknätterna blir många och koliken sätter in. En ny relation som inte håller för att det inte finns något gemensamt barn borde kanske inte finnas heller. För hur blir det då med frånvarande föräldrar? Som bittert talar om den andre? Och sprider giftet?

Och. En sista sak. Jösses!