Att recensera "Minnet av en smutsig ängel"

Henning Mankell. Svensk författare. Av kriminalromaner och deckare. Alltså har jag tidigare läst mycket lite av honom. Det är den genre jag tycker allra minst om. Då det handlar om böcker kan jag ju inte påstå att jag tycker illa om genren, men det är den typen av böcker jag tycker minst om.

I bloggdalas bokklubb, startad av allas vår Asta, har det ännu en gång blivit dags för oss att recensera en bok. Denna gång var det rappa och kvicka Freja som hade valt boken vi alla läste: ”Minnet av en smutsig ängel”. Av sagda Mankell. Och så? Vad tyckte jag då?

Det är ingen kriminalroman. Det är en lågmält berättad bok om en fiktiv person, en Hanna Renström, som ändå känns märkligt verklig. Alldeles i början på förra århundradet, 1904, precis fyllda 18 år, tvingas hon av nöden, att lämna sitt fattiga hem uppe i kallaste norra Sverige. Hon får plats som kocka på ett fartyg, Lovisa, som skall skeppa timmer ner till Australien.  

Ödet vill dock annorlunda och hon glider i land i en hamn i Portugisiska Östafrika. Och blir efter en kort tid ägare till stadens mesta bordell. Hon är en tänkare av stora mått, vår Hanna. Hon lägger märke till de vitas behandling av de svarta. Hon vittrar den konstanta rädsla de vita lever i, som de döljer uselt genom övervåld. ”Det var som om gästerna hade ätit sig mätta utan att ens ha blivit inbjudna till måltiden. Vi är de oinbjudna gästerna”.

Som läsare får vi följa henne under knappt två år. Ändå hinner Hannas själ åldras flera mansåldrar. Hon begrundar människans plats på jorden. Hennes tillhörighet. Vem är hon i första hand? En vit människa? Kvinna? Fattig? Rik? ”Svarta människor ljuger för att undvika att plågas i onödan. Vita människor ljuger för att försvara de övergrepp de begår”. En tanke, satt i samma perspektiv eller ett annat, lika gångbar än i dag.

Boken är som sagt lågmäld. Med ett osentimentalt språk. Jag sträckläste den under en dag. Det är en bok som känns viktig. Men jag läste innan jul en liknande bok – skriven lite med samma tema – av en annan kriminalromanförfattare, Jan Guillous ”Brobyggarna”. Och jag föredrar den. Av den enkla anledningen att den lämnade lite färre trådar hängandes i luften och därmed kändes mera klar. Men ”Minnet av en smutsig ängel” är klart läsvärd.

Sov gott!