Hämtar kraft. Kraft i att faktiskt lyckas. Mot alla
odds. Eller mot några odds. Mot belackarnas odds. Och det är mer än nog – att
lyckas mot belackarnas odds.
Har kommit till den insikten att det är mitt
stigma. Mitt öde. Eller något annat lika klyschigt För jag är starkast när jag
måste jobba i lite motvind. Lyckligast. Och i mitt esse. Kanske är det ett
resultat av min uppväxt, kanske är det helt enkelt bara så att just jag
fungerar så. Som en egenskap hos mig. Att jag växer av livets klurigheter. Att
jag tappar mark – bara för att vinna tillbaka den och ännu ett stycke.
Sjukskrivningen har, bland annat, gjort så att min
inkomst minskat betydligt. Dels har jag pausat från politiken, där jag fick
mötesarvoden på några av mötena och dels är det ju som det är. Med Försäkringskassan.
Det tar tid ibland, att få ut sin sjukersättning. SGI räknas om, räknas fel.
Sedan ändras sjukskrivningsgraden. Och det måste räknas på nytt. Med en
handläggningstid.
Har blivit bra bemött. Överallt; hos läkaren,
terapeuterna (har haft två) och på Försäkringskassan. Men med pengarna är det
som det är. Och det har varit hårda månader. December, januari hittills och
februari nu, kommer att bli mycket snåla. Så snäva att jag på öret räknat ut
hur många liter mjölk vi kan köpa. Efter att alla räkningar blivit betalda.
Vi har inga marginaler. Alls. Vi har varsitt konto
till pojkarna där vi sparar ett par hundra i månaden, men förövrigt inget. Jag
har tjänat mest. Och då är jag lärare. Matematiken lämnar jag till er. Därav
att det är snålt nu. Men. Jag vinner mark. Ändå. Eller trots allt.
Det fyller mig med lycka. Att ändå få ihop det. Att
ändå kunna försörja S:s familj i K. Att ändå betala in killarnas fotboll, judo
och cirkusskola. Att ändå kunna köpa mer tandkräm och en ny toaborste (bröt av
skaftet på en av dem i min städiver!). Det är en ljuvlig känsla att inte känna
det som om jag försakar mig själv i detta. Utan att jag känner mig stark.
Fortsätter tillfriskna.
Samtidigt är det förbaskat nyttigt. Att påminnas om
hur många faktiskt har det. Att nudda vid det liv vi levde då.(Att fattas en gardinstång) I början av vårt
liv tillsammans. Och att inse, att det kanske är såhär jag är i mitt esse. I
lite motvind. Trotsande mina belackare. Se upp! För nu ni!*ler*
Sov gott.
Kramen och du , du fixar detta Monkan!
SvaraRaderaKram! var rädd om dig men påminn dig om att du KAN! och vet mkt. Kramar
SvaraRaderaTokgillar din inställning =)
SvaraRaderaFör har du kommit så här långt så kommer du att fixa resten av linan med, och då med några erfarenheter rikare i bagaget.
U never know how strong u are until being strong is the only choice u have!!
kram fina du.
Jag minns hur det var när jag var sjukskriven för stress. Att samtidigt som jag brottades med mig själv och min hälsa så skulle jag oxå brottas med vår ekonomi... Som vi redan innan pressat ganska hårt för att vi båda skulle kunna vara hemma maximalt med våra barn... Men det är en glädje oxå, i att inse att det går, att det finns mycket som inte ens är svårt att avstå ifrån...
SvaraRaderaJag har skrivit min bokcirkelrecension nu, du hittar den här: http://frejareddevil.wordpress.com/2013/01/20/minnet-av-en-smutsig-angel/
Vet precis vad Du menar M. Blir också överlycklig om jag får råd att köpa tandkräm eller räkna kronorna så att dom räcker till en fil, eller så. Men det känns som om att jag hamnat på pluskontot Nu och det tänkter jag fortsätt vara. Har ett vik på 50% på ett stället men hoppar in på dom andra 2 gårdarna också o peppar, peppar så har jag fixat det med och få mer och mer timmar. Att inte veta ifr månad till månad det är såå drygt. När man inte har någon att luta sig tillbaka, utan bara sig själv. Tufft läge som jag Nu börjar bli såå trött på. Tänk och få råd att åka på semester, vilken lycka..hoppas få göra det i år..kanske något under kan dyka upp..eller en Man ;-) Många kramar för Dina tankar, funderingar och ha en fin tisdag, finfina tjejen på Bästkusten/Mia
SvaraRadera