Att befinna sig i rotationen

Lyssnar på brottstycken av samtal: ”sarkasmisk? sarkastisk? orgasmisk? orgastisk?” Fniss och mummel. Smattrande smsfingrar. Hopsamlande av jackor och väskor. ”Såg du målet jag gjorde på träningen igår?” ”Hinner jag ta en cigg?” Ni försvinner ut genom dörren. ”Hej då. Sess i månnn”

Jag dröjer mig kvar. Gör rent tavlan. Plockar upp skräp från golvet. Rättar till bänkarna. Drar upp persiennerna. Hör skratten från uppehållsrummet och korridorerna. ”Eyyyy, brushan! Skaru mä å träna?” Någon lyssnar högt på musik. Tillsammans och ensamma försvinner de över skolgården. Någon hänger kvar ännu ett tag.

Solen skänker eftermiddagen värme. Många ansikten sträcks upp mot dess ljus. Skolan är slut för dagen. Nu väntar livet. Livet där ute. Det liv som egentligen betyder något. I deras liv. Vad de ännu inte förstått är att vi är alla mitt i rotationen. Ty jorden snurrar runt sin egen axel oavsett. Oavsett orgasmer, sarkasmer. Oavsett träningar och den sista ciggen.

Oavsett ännu en galen diktator. Som helt blint famlar omkring i en verklighet andra skapat och gjort möjlig åt honom. Som själv egentligen bara skulle vilja gå ut i solen. Med musiken på på högsta volym. För att leva livet. Det liv som betyder något. Om han ens vet om att det livet existerar. Det ironiska är att han gräver sin egen grop. Han. Där i Nordkorea.

För i samma ögonblick han gör sig till gud över våra liv, dömer han sig själv. Ty han har inte förstått att vi alla existerar i ETT sammanhang. På EN planet. Som är avhängig av ALLT vi gör. Han begår ett enormt självmord. Han stoppar vår rotation. Allt medan eleverna skickar iväg ännu ett sms. Som är LIVSVIKTIGT. Om jorden roterar..

Sov gott!