Att se in i framtiden

Underligt det där – att försöka sig på att fundera kring den egna framtiden. För om det är något jag hittills lärt mig är det att få saker blir som man planerat. Vissa saker blir mycket bättre, andra sämre. Och så är det med det. Liksom. Det är mera den egna inställningen till det som händer som man kan styra. Och med en ljusare inställning blir också livets mindre missöden ljusa ögonblick.

Förstå mig rätt – tragedier som händer, förluster man gör – räknas INTE till livets ”mindre missöden”. Dem kan man inte välja. Eller välja bort. Tyvärr. Men det andra. Det där emellan. Kan vi vara lite, någorlunda överens?

Så hur ser jag på Monika om tio år? Om vi börjar med Monika för tio år sedan – hurdan var hon? 30 år, skulle fylla 31. 2003.

Den första april underteckande vi banklånet för vårt livs köp: vi hade mot alla odds köpt vårt drömhus! En gul falkenbergs(lite grövre)putsad villa. Jag arbetade mitt första skolår som nyutbildad lärare och var helt ovetandes med barn för andra gången. Jag hade trillat illa på våren på cykel och fått missfall, så inte trodde jag att jag var gravid igen.

Vår B var tre år och världens finaste. Jag var överallt och ingenstans. 110%. Och under dessa år har inte mycket ändrats. Förrän förra året. När jag ”drabbades” av utmattningssyndrom. Och behövde lära mig att omprioritera. Att vara snäll mot mig själv. På allvar. Inte bara på låtsas och ytligt. Utan på riktigt. Och så fick jag fundera på hur jag ville ha det. Egentligen.

Om tio år är mina pojkar 19 respektive 23. Unga vuxna. Helt annat liv. Då kan jag lyfta min hand från dem och njuta av deras liv på avstånd. Jag hoppas då att de tar kloka beslut, att de skrattar och är lyckliga och att de ibland kommer ihåg sin mamma. Kanske lever jag i tvåsamhet, kanske inte. Förmodligen bor jag inte kvar i det gula huset mera. Utan har en lägenhet av mindre modell.

Kanske arbetar jag kvar som lärare, kanske har jag åter engagerat mig i politiken. Kanske skriver jag böcker. Ja, helst gör jag nog just det. Skriver. Och föreläser. Entusiasmerar. Klurar och funderar. Jag har varit i Australien och även i Sydamerika. 

Ja, jag tror nog att Monika 51 år har det rätt bra. Även om inte allt det där händer. För det är en gåva att våga – och att kunna – vara sann mot sig själv. För då ångrar man inte sina val när man står inför det oundvikliga: döden.

Sov gott!