Att tänka förbjudna tankar

För så var det hänt. Att jag, stående mitt i en hektisk och varm kassakö en löningsfredag, plötsligt tänkte förbjudna tankar. Och innan jag chockad hann stoppa dem vältrade jag mig i dem, och drog ihop mitt ansikte i snipig överlägsenhet. Omtumlad slätade jag ut mina ansiktsdrag och insåg, till min fasa, att jag sturskt fortsatte att hålla fast vid den förbjudna tanken.

Vad var det då denna människa tänkte? Vad var det, denna alltidsåinkännandeempatisktstyrda människa, tankemässigt hävde ur sig? Hur såg hennes övertramp ut? Jo, så här var det. Mina ögon fastnade på en tabloidlöpsedel. Om det var ”Se och Hör” eller något annat lika avancerat, kommer jag inte ihåg. Men upprörda bokstäver spottade ut orden om Victoria Beckhams senaste skönhetsoperation: ”Beckham i tårar – gör allt för att dölja en misslyckad operation”. Och jag tänkte: DET SKITER VÄL JAG I!!! RÄTT ÅT HENNE! VAD FASEN KAN HON INTE VARA NÖJD MED DET HON HAR? FY; VAD PATETISK!!!

Bara sådär dömde jag en annan människa. Utan att, som jag alltid annars gör, slå det ifrån mig som en löjlig rubrik en desperat journalist tvingats skapa. Eller fundera över hur den utpekade människan mår om hon/han hade läst all skit som skrivs om dem. Inte en enda gång tänkte jag något sådant. Jag bara öste ur mig mina fördömande tankar. Och till min stora förvåning kändes det så otroligt befriande.

Att ösa ur mig förbjudna tankar. Att inte ta någon som helst empatisk hänsyn. Att inte bry mig om falskt eller sant, riktigt eller oriktigt. Utan bara tycka riktigt illa om. Skakande. Och nyttigt. För nu förstår jag hur delar av mänskligheten fungerar. När de läser löpsedlar, artiklar. Utan att tänka. En extra gång.

Sov gott