Att skratta med – med dig för att vi tycker något
är roligt. Ingen annan förstår. Ett ord, en blick, en min och vi brister ut i
ett hejdlöst gapflabb. För det är så. Att skratta med dig. Bubblande,
befriande, magmuskeltränande.
Att skratta åt – något som var menat som ett skämt.
En rolig bild eller ett kul filmklipp. Det går an. Känns ok. Men inte att
skratta åt en annans olycka, misslyckande eller utanförskap. Då fastnar
skrattet i halsen. Det goda bubbliga infinner sig inte. Jag skäms när jag inser
att jag skrattat så. Åt.
Att smittas att skratta – Vissa skratt smittas. Det
klingade, hjärtliga ljudet fortplantar sig igenom luften. Mitt leende går inte
att hejda. Och jag skrattar med. Utan att veta varför. Annat än att det är
skönt att vara glad. Lycklig. Att skratta.
Förstår att skratt är livgivande. Utrensande.
Utlösande. Precis som dess kontrahent – gråten.
Båda två. Mina livselixir.
Sov gott!
Det var faktiskt länge sen jag skrattade så där hejdlöst. Mina systrar och jag kan skratta så. Så man kiknar. Man behöver det. =)
SvaraRaderaEtt riktigt porlande, kvillrande, allt övertagande skratt, det kan jag längta efter! Jag skrattar ofta, men inte alltid på det där fullständigt sanslösa sättet, där man inte kan prata, knappt andas. Ett sånt skratt skulle jag verkligen behöva nu!
SvaraRaderaDen där blicken, när man vet att någon som man är nära, direkt förstår, och så det bubblande som inte går att hejda. Underbart.
SvaraRaderaEller. När man ser en sketch, till exempel Jonas Gardell, som driver med någon eller något som man inte bör skratta åt. Men gör det ändå.
Jag är kluven.
Kram