Att recensera "Mississippi" av Hillary Jordan

Huttrande lämnar jag ovilligt mitt varma lilla stenhus för att ge mig ut på torget i Bloggdala denna dystra novemberkväll. Det slår mig att jag borde ha bjudit in damerna till mig på en varm kopp choklad istället för att samlas vid fontänen. Jag trycker boken mot mig i dimman och hastar bort mot de andra.

Nå? Så vad tyckte jag om ”Mississippi”? Jag vet inte. Faktiskt. För det första som slår mig är att det är en bok som sannerligen blir med sin läsare. Som stannar kvar. Oavsett liksom. För det är en stark historia Hillary Jordan berättar för oss.

Tiden är strax efter andra världskriget och platsen är en bomullsfarm i Mississippideltat i USA. Två unga män återvänder från kriget i Europa till en plats där tiden stått stilla, där människor inte förmått sig förstå saker och ting som är större en de själva och där inget annat betyder något än att niggers är niggers och kvinnor är fän. Det är en obehaglig tid, med obehagliga människor.

Redan från början andas berättelsen en unken doft av fruktansvärd tragedi. Två bröder begraver sin far i ett fält som vill sluka dem. I störtregn och blåst låter de fadern försvinna i jorden. Och bröderna har en outtalad vrede mellan sig. Och utan att man som läsare fått reda på mer anar man varför.

Den ene brodern, Henry, är nämligen gift. Och det räcker att veta. För Jordan har skrivit en stark berättelse om en mängd klassiska konflikter; två bröder som älskar samma kvinna, en ond svärfar, vänskapen mellan en färgad och en vit man, konflikten mellan herrskap och tjänstefolk och fascism och rasism.

Trots att mycket i berättelsen är förutsägbart driver språket i boken läsaren framåt. Man vill veta. Det är många röster i boken: Jamie – den yngre brodern som kommer tillbaka från kriget, Henry, Laura – Henrys fru, Ronsel – den färgade unge mannen som återvänder från kriget, Hap – Ronsels far som tjänar hos Henry och Laura och så Florence, Ronsels mor. Jordan låter dem alla komma till tals i boken, allteftersom den tunga och tröstlösa historien berättas. 

Jag mår inte bra av boken. Trots att den inte är ”värre” än många andra, liknande romaner jag läst. Den är skickligt skriven, och att det är Jordans debutroman imponerar. Människorna känns trovärdiga, ty trots att tragedin är fruktansvärd, var det så här människor levde. Ibland. Men jag irriterar mig på klyschorna lite. På hemlighetsmakeriet. På att det blev som det blev. Kanske är det för att jag alltid hoppas på att människorna är bättre en så? Förmodligen är det därför.