Att recensera "Bara människor" av Anne Liljeroth

Så är nyårshelgen förbi i Bloggdala och mitt lilla stenhus hukar under ett täcke av snö. Gången från grinden och upp mot verandan framför huset är skottad och det lyser mysigt ur de två fönstren på vardera sidan om ingången. Iklädd varma kläder och med en korg med rykande varm choklad och en massa nybakade langos går jag mot torget för att möta upp de andra. Undrar just vad det skall ha att säga om boken vi läst denna månad?

Vi har haft den stora lyxen i Bloggdala att få två böcker skickade till oss från förlaget Hoi, genom Catharina. Många tack! Långt ifrån alla dagar man får hemskickat vackert inbundna böcker så där!

”Bara människor” är dock inte helt enkel att recensera. Faktiskt inte. För jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. Först hade jag mycket svårt att koncentrera mig på boken. Personerna i boken flöt ihop och jag kunde inte se eller uppbåda något intresse för dem. Skildringarna av miljön spretade och jag kom på mig själv med att fundera över Liljeroths bakomliggande mening med ordval med mera.

Men låt mig börja från början. Sara Widerbeck återvänder hem efter tjugo år. Som framgångsrik utrikeskorrespondent har hon nu en historia hon vill berätta om på nära håll. Hon vill få hämnd på sin hemstad, på de som fick henne att må som hon gjorde, då, under tonåren. Det är hon som är berättarjaget i historien. Hon köper en fastighet och så är spelplanen lagd.

I huset hon numera äger bor Per och Karin Norder, Wille Weber, Patrick Swedmark med fru och barn och Viola Andersson. Och precis som i de flesta små städer känner de alla varandra utan att känna varandra. De är alla trådar i en väv som snart kommer att brista. Och i början förstår jag ingenting och ändå allt. Och jag har svårt att vänja mig vid fäblessen för W i namnen.

Jag anar slutet och anledningarna till göranden och uttalanden långt innan de avslöjas i boken. Och därmed förstår jag inte alla transportsträckorna. Varför finns de? Vill Liljeroth egentligen säga något annat? Och jag blir inte riktigt klok på Sara. Hennes besatthet är uppenbar men det är underligt att en kvinna som utmålas så skarp, inte själv kan förutse reaktioner och följder. Jag får inte ihop det. Och tyvärr bryr jag mig inte heller. 

Men. Jag tycker om beskrivningen av Patrick Swedmarks dotter, Milla. Och för hennes skull läser jag klart boken. Till min stora häpnad läser jag de sista 150 sidorna mycket snabbt och utan att haka upp mig på vad författaren eventuellt hade för avsikt med att göra beskrivningarna på just det sättet hon valde. Kanske har jag vant mig vid språket i boken, vid flytet, vid historien?

Nåväl. Jag kan inte sätta fingret på varför, men vid slutet är jag glad att jag inte lade boken ifrån mig och lät bli att avsluta den. För den växte. Något. I alla fall så pass mycket att jag inte tyckte illa om den.