Att recensera "Än klappar hjärtan" av Helena von Zweigbergk

Jag stänger min grind vid stenmuren och blickar in mot min sommarträdgård. I mitt Bloggdala är det nämligen fortfarande sommar, med sammetssvarta nätter och finfina kvällar. Plommon- och körsbärsträden bär en mängd med fina, mogna frukter, alla på plockavstånd. I min trädgård har inga skator norpat åt sig alla körsbären. Nåväl, jag vänder mig om och styr mina steg ut mot torget. Där, vid fontänen skall vi ses. Och tala om den senast lästa boken ”Än klappar hjärtan”.

Så? Vad tyckte jag om den? Till min förvåning tyckte jag faktiskt tillräckligt bra om den för att vilja läsa den i ett sträck! Von Zweigbergk ÄR duktig på att skriva och hon har ett språk som fångar. Hennes tilltal i böckerna känns engagerande, i alla fall en bit in i boken. Det jag tycker om är att hon lyckas ge alla tre systrarna lika starka röster. Och individuella minnen. Det är inte en lätt sak.

Hennes tidigare böcker har jag inte tyckt om. Trots att de förmodligen var lika välskrivna. Det var historierna hon berättade och personerna, som jag inte alls kunde relatera till. Här var det lättare att relatera. Boken handlar om dessa tre systrar som är så olika och ändå så beroende av varandras bekräftelse och kärlek. Och dessa behov fascinerar mig. För att jag absolut inte känner igen mig.

Att hela tiden jämföra sig med sina syskon? Att tro att någon är lyckligare för att någon har pengar, eller tro att någon är ditten eller datten på grund av saker som är synliga skillnader är för mig något ogreppbart. Det är lite barnsligt. Och tramsigt. Och faktiskt inte så lite självupptaget. Det är lite så de känns, systrarna Astrid, Sandra och Lena. Varför är de hela tiden så förbålt upptagna med sina egna förbaskade känslor? Utan att göra något produktivt av dem?

Allt det fascinerar mig – tros min irritation. Just för att Zweigbergk faktiskt skriver bra. Men det skaver en liiiiiten aning att boken är så fylld av klichéer och att den är förutsägbar. Men kanske orkar man inte vara så förbaskat fyndig i alla delar som författare, när man faktiskt fixat ett drivande tilltal i boken? Kanske tar kraften slut?

En sak måste jag dock ta upp, innan jag tystnar och lyssnar till de andra Bloggdalabornas recensioner: varför ser inte Astrid till att träffa sin ”stora” kärlek INNAN den gemensamma sonens student? För hon lägger enormt med energi på att fundera på hur deras möte skall bli på den aktuella dagen. Vad hon skall känna etc. Varför ses de inte innan? På en fika? För att liksom rensa luften?? DET förstår jag inte!!! Alls!! Töntigt bara att hålla på och pina sig så mycket för något som man faktiskt enkelt hade kunnat ta itu med innan. Bah!

Och nu är jag nyfiken på de andras tyckande och tänkande.