Att räkna dygnets timmar

Ibland känns vissa dagar längre än andra. Ibland ack så mycket kortare. Jag trodde alltid att det var en inbillning. Nu vet jag bättre. Ty vissa dagar kan fyllas av miljoner små händelser, medan andra dagar knappt bjuder på plats för att andas.

Enstaka dagar i livet har jag åldrats årtionden. Sekunderna under dagen har liksom lyft på förlåten till ett dunkelt minne, en känsla, och kastat ut den i det strålande dagsljuset. Och plötsligt har saker fallit på plats. Plötsligt har jag erbjudits en förklaring, ett avslut. Så där. Under ett par sekunder.

Andra dagar har jag vandrat som i trögflytande gegga. Livet har andra fått leva. Och trots att jag osaligt lyft fötterna och satt ner dem, gång efter gång, har jag förvånad tittat på klockan och insett att ingen tid alls har förflutit. Ingenting får mig att förflytta mig framåt, ingen öppning finns och ensam och omsprungen, gaggar jag runt i geggan.

Så inte kan vi räkna dygnets timmar. Precis lika lite som vi kan hålla fast en tanke i handen, eller fånga en kyss. Men det spelar ingen roll. Spelar ingen roll alls.

Att önska

Jag önskar. Att orden jag uttalat för mig själv hördes av dig. Att de nådde fram. Att de inte trasslade in sig i sig själva den korta vägen mellan mina läppar och ditt öra.

Jag önskar. Att jag verkligen trodde på det som du säger. Att inte dina ögon sa en helt annan sak. Och att inte luften mellan oss vibrerade av outsagda, missuppfattade saker.

Jag önskar. Att du inte misstrodde mina utsagor. Att du inte lade något osynligt filter på dem som fick dem att kännas obekanta för mig. Mina egna ord. Obekanta.

Jag önskar. Att du inte var en av dem som fick mig att tvivla på mitt eget förstånd. För var det inte så att du skulle förankra mig? Att jag skulle kunna spegla mig i dig? Mina ord, mina minnen, i dina ord, dina minnen?

Jag önskar. Att jag inte tydligen missförstått allt. Det mesta? Något?

Att få det sagt

”Fascisterna runt om i Europa påstår att dom krigar mot islam men verkligheten är att fascister från alla religioner eller kulturer är samma pack som hotar vår demokrati. Det är alltså inte islam eller kristna som vi demokrater ska bekämpa utan fascisterna oavsett om det är SD eller IS.”

 Anders Persson

Det känns som om jag vill få detta sagt. Som om det kanske, kanske finns någon där ute som inte riktigt har förstått saker och ting. Hur jag ser på saker och ting.

Så här: i min familj är vi inte troende. Alls. Vi är inte medlemmar i någon kyrka och vi utövar ingen religion. Våra två söner är inte döpta, inte omskurna, inte lästa för. Jag har vuxit upp i ett kristet hem och min man har vuxit upp i ett land där majoriteten varit sekulariserade: eventuellt var de muslimer, kristna eller något annat, men religion var inget som majoriteten brydde sig särskilt mycket om. Min mans familj var inte religiös.

Med detta nedskrivet så vill jag bara få en sak sagt: jag anser att ALLA har rätt till sin tro. Sin religion. Trots att jag – som jag skrivit ovan – inte har en tro själv. Jag är helt övertygad om att det inte är religionen som är farlig. Det är inte religion som skapar terrorister – det är människor. Och idioter som gör egna tolkningar och övertygar andra om saker och ting finns i ALLA religioner, i ALLA länder, inom ALLA nationaliteter och i ALLA samhällsklasser. 

Du - som hånande undrade vad jag nu skulle ta mig till "muslimkramare" som jag är - efter att "Fredens religion" nu mördat journalister i Paris. Till dig vill jag bara säga: jag "kramar" alla människor - FÖRUTOM fanatiker. Och däribland räknar jag faktiskt in bland andra fascister, nazister och terrorister. Oavsett med vilken flagga de kommer. 

PS. Naturligtvis fördömer jag terrordådet i Frankrike. Mord är aldrig människovärdigt. 

Att slutrapportera

Ibland glömmer man. Och så plötsligt inser man att man kanske skall backa bandet lite. Fundera ett steg till. Och det gjorde jag ikväll. För plötsligt insåg jag att jag i januari 2014 VISST hade gjort vissa planer inför året. Även om det nu inte var löften så kanske jag borde slutrapportera.

Tre projekt skulle jag genomföra under 2014: jag skulle starta ett antirasistprojekt; ett projekt för allas lika rätt till att existera i vårt samhälle. Detta var en reaktion mot alla hotbrev jag fått under åren. Jag ville öppet visa vad jag stod för och om det var ett så stort hot emot dem så skulle de behöva bemöta mig ute bland folk. Det blev 10i1-rörelsen, med fyra manifestationer, fyra fredagar i rad, med start på min sons 14årsdag och med avslut på Alla Hjärtansdag. Senare växte detta och blev till Falkenbergare Tillsammans. Och jag är OTROLIGT stolt över allt vi gjort i vår sammanslutning.

Det andra projektet handlade om att presentera en idé för att förbättra elevernas måluppfyllelse och underlätta övergången mellan grundskolan och gymnasiet. Detta ligger fortfarande och väntar i sin linda MEN jag har bytt arbetsuppgifter. Och jag fortsätter fundera över nya sätt att utveckla elevernas möjligheter till känsla av utveckling.

Det sista projektet handlade om mitt nya manus. En ny bok jag håller på med. Det projektet har inte varit framgångsrikt. Jag har skickat in ett manus till fyra olika förlag. Och alla fyra har faktiskt skrivit individuella refuseringar med bra kritik, men jag har inte kommit vidare något särskilt. Då mina läsare på bloggen dalat betänkligt så funderar jag på om mitt skrivande kanske inte längre ger någon någonting? Att det kanske har blivit en noppig, gammal, illaluktande kofta som någon vänlig själ med jämna mellanrum bryr sig tillräckligt mycket om för att skaka ur den ett par gånger, för att sedan återigen lägga den över karmen på en uttjänt stol? Jag har kanske mist ”det”?

Nåväl. Det existerar två manus numera: 1: ”Vid halv fyra tiden en torsdagseftermiddag bestämde hon sig för att sluta tala” och 2: ”Kanske var det som de sa? Att det där med livet – det var en förunderlig sak? 7år hade inte funderat så mycket på det innan. Förrän nu, när hon satt med änglabokmärken vid köksbordet.”

Att recensera "Bara människor" av Anne Liljeroth

Så är nyårshelgen förbi i Bloggdala och mitt lilla stenhus hukar under ett täcke av snö. Gången från grinden och upp mot verandan framför huset är skottad och det lyser mysigt ur de två fönstren på vardera sidan om ingången. Iklädd varma kläder och med en korg med rykande varm choklad och en massa nybakade langos går jag mot torget för att möta upp de andra. Undrar just vad det skall ha att säga om boken vi läst denna månad?

Vi har haft den stora lyxen i Bloggdala att få två böcker skickade till oss från förlaget Hoi, genom Catharina. Många tack! Långt ifrån alla dagar man får hemskickat vackert inbundna böcker så där!

”Bara människor” är dock inte helt enkel att recensera. Faktiskt inte. För jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. Först hade jag mycket svårt att koncentrera mig på boken. Personerna i boken flöt ihop och jag kunde inte se eller uppbåda något intresse för dem. Skildringarna av miljön spretade och jag kom på mig själv med att fundera över Liljeroths bakomliggande mening med ordval med mera.

Men låt mig börja från början. Sara Widerbeck återvänder hem efter tjugo år. Som framgångsrik utrikeskorrespondent har hon nu en historia hon vill berätta om på nära håll. Hon vill få hämnd på sin hemstad, på de som fick henne att må som hon gjorde, då, under tonåren. Det är hon som är berättarjaget i historien. Hon köper en fastighet och så är spelplanen lagd.

I huset hon numera äger bor Per och Karin Norder, Wille Weber, Patrick Swedmark med fru och barn och Viola Andersson. Och precis som i de flesta små städer känner de alla varandra utan att känna varandra. De är alla trådar i en väv som snart kommer att brista. Och i början förstår jag ingenting och ändå allt. Och jag har svårt att vänja mig vid fäblessen för W i namnen.

Jag anar slutet och anledningarna till göranden och uttalanden långt innan de avslöjas i boken. Och därmed förstår jag inte alla transportsträckorna. Varför finns de? Vill Liljeroth egentligen säga något annat? Och jag blir inte riktigt klok på Sara. Hennes besatthet är uppenbar men det är underligt att en kvinna som utmålas så skarp, inte själv kan förutse reaktioner och följder. Jag får inte ihop det. Och tyvärr bryr jag mig inte heller. 

Men. Jag tycker om beskrivningen av Patrick Swedmarks dotter, Milla. Och för hennes skull läser jag klart boken. Till min stora häpnad läser jag de sista 150 sidorna mycket snabbt och utan att haka upp mig på vad författaren eventuellt hade för avsikt med att göra beskrivningarna på just det sättet hon valde. Kanske har jag vant mig vid språket i boken, vid flytet, vid historien?

Nåväl. Jag kan inte sätta fingret på varför, men vid slutet är jag glad att jag inte lade boken ifrån mig och lät bli att avsluta den. För den växte. Något. I alla fall så pass mycket att jag inte tyckte illa om den.

Att göra upp

Vi pratar. Förtroligt sådär. Timmen är sen och värmeljusen vi tänt har för länge sedan slocknat. Natten börjar gå mot morgon men årstiden gör att det är nattjocka mörkret har varit sig likt sedan eftermiddagen. Men samtalsämnet kräver att vi talar färdigt. För vi har tagit oss utför en minnestråd som för en gångs skull måste nå sitt slut.

Du är arg. Upprörd. Och inte så lite irriterad på mig. Samtidigt som jag vet att du älskar mig. Och att du inte tycker om din dubbla känsla – att du tycker att den begränsar dig i det du skulle vilja uttrycka.

Du förstår dig inte på mig. Du önskar att du gjorde det för det hade varit så mycket lättare, men det gör du inte. Du anser att jag har helt fel. Att det är jag som är ute på djupt vatten och jag som inte kommer hel ur det hela. Och du har en massa argument. En mängd teorier och utsagor.

Jag känner nämligen inget behov av att göra upp. Känner inget behov av hämnd. Alls. Jag försöker förklara: att jag inte har förlåtit, men att jag inte heller tynger mina tankar och mitt liv NU med det som var DÅ. För människor var människor i en kontext då. Med motiv från då. Och olika referensramar. NU är nu. Och det som jag kanske tagit med mig är att i NU:et inte leva en lögn. Att in NU:et inte utsätta andra för sådant som jag i ett DÅ utsattes för. Just för att jag vet hur det sårar. Dödar. Smärtar.

Men du undslipper dig ett krökt hånleende. Säger att någon terapeut beskrivit mitt tillstånd med något sjukdomsord. Och jag undrar stilla vad som drivit dig till att tala med en terapeut om min inställning? Varför är den så konstig? Jag köper din inställning. För det är du – dina minnen, ditt sätt att bearbeta, din kamp. Jag sköter mitt livsflöde på mitt sätt.

Kan det inte få vara så? Att du vill göra upp. Men inte jag.

Att göra nytt år

Det är tur ibland. Att man inte är särskilt vidskeplig, inte tillskriver okontrollerbara krafter någon högre betydelse. För i så fall hade jag varit tvungen att rapportera att 2015 nog blir väldigt stormigt. Att det nog gällde att kunna orientera sig i en snurrande, gungande värld.

Men det är ju tur – att man inte är vidskeplig. För utanför huset river stormen vansinnigt i världen. Lite lömskt dessutom, då den smyger sig på oss genom att först skicka sin beskedlige nästkusin och bara smeksamt vagga enbuskarna utanför. Sedan, sedan så kommer den i lönndom med urkraften fullt utbredd. Så det gäller att inte förföras. Inte resa sig fullt upp ur den ihopkrupna, skyddande ställningen.

Jag såg på havet. På hur svårt det var att skilja den grånade strandkanten ifrån det grånande, skummande havet, ifrån den grånande, dova horisonten. Land, hav och himmel möttes toppat av ett vitt skum. Ingen snö. Mycket lite kyla. Bara en rasande vind.

Skulle jag varit vidskeplig hade jag kanske ändå tänkt mig 2015 som renande. Genomblåst, förvisso, men då jag inte rubbades i mina cirklar kändes stormen som piskade mitt ansikte renande. Det fanns liksom inte plats för mycket andra tankar eller ljud – det var bara jag. Och vinden. Och den fick inte omkull mig. Även om jag tvingades rikta blicken nedåt vid ett par tillfällen, fick den inte omkull mig.

Så, det är tur ibland. Att man inte är särskilt vidskeplig. Att man inte ser tecken överallt.