Att slutrapportera

Ibland glömmer man. Och så plötsligt inser man att man kanske skall backa bandet lite. Fundera ett steg till. Och det gjorde jag ikväll. För plötsligt insåg jag att jag i januari 2014 VISST hade gjort vissa planer inför året. Även om det nu inte var löften så kanske jag borde slutrapportera.

Tre projekt skulle jag genomföra under 2014: jag skulle starta ett antirasistprojekt; ett projekt för allas lika rätt till att existera i vårt samhälle. Detta var en reaktion mot alla hotbrev jag fått under åren. Jag ville öppet visa vad jag stod för och om det var ett så stort hot emot dem så skulle de behöva bemöta mig ute bland folk. Det blev 10i1-rörelsen, med fyra manifestationer, fyra fredagar i rad, med start på min sons 14årsdag och med avslut på Alla Hjärtansdag. Senare växte detta och blev till Falkenbergare Tillsammans. Och jag är OTROLIGT stolt över allt vi gjort i vår sammanslutning.

Det andra projektet handlade om att presentera en idé för att förbättra elevernas måluppfyllelse och underlätta övergången mellan grundskolan och gymnasiet. Detta ligger fortfarande och väntar i sin linda MEN jag har bytt arbetsuppgifter. Och jag fortsätter fundera över nya sätt att utveckla elevernas möjligheter till känsla av utveckling.

Det sista projektet handlade om mitt nya manus. En ny bok jag håller på med. Det projektet har inte varit framgångsrikt. Jag har skickat in ett manus till fyra olika förlag. Och alla fyra har faktiskt skrivit individuella refuseringar med bra kritik, men jag har inte kommit vidare något särskilt. Då mina läsare på bloggen dalat betänkligt så funderar jag på om mitt skrivande kanske inte längre ger någon någonting? Att det kanske har blivit en noppig, gammal, illaluktande kofta som någon vänlig själ med jämna mellanrum bryr sig tillräckligt mycket om för att skaka ur den ett par gånger, för att sedan återigen lägga den över karmen på en uttjänt stol? Jag har kanske mist ”det”?

Nåväl. Det existerar två manus numera: 1: ”Vid halv fyra tiden en torsdagseftermiddag bestämde hon sig för att sluta tala” och 2: ”Kanske var det som de sa? Att det där med livet – det var en förunderlig sak? 7år hade inte funderat så mycket på det innan. Förrän nu, när hon satt med änglabokmärken vid köksbordet.”