Att göra upp

Vi pratar. Förtroligt sådär. Timmen är sen och värmeljusen vi tänt har för länge sedan slocknat. Natten börjar gå mot morgon men årstiden gör att det är nattjocka mörkret har varit sig likt sedan eftermiddagen. Men samtalsämnet kräver att vi talar färdigt. För vi har tagit oss utför en minnestråd som för en gångs skull måste nå sitt slut.

Du är arg. Upprörd. Och inte så lite irriterad på mig. Samtidigt som jag vet att du älskar mig. Och att du inte tycker om din dubbla känsla – att du tycker att den begränsar dig i det du skulle vilja uttrycka.

Du förstår dig inte på mig. Du önskar att du gjorde det för det hade varit så mycket lättare, men det gör du inte. Du anser att jag har helt fel. Att det är jag som är ute på djupt vatten och jag som inte kommer hel ur det hela. Och du har en massa argument. En mängd teorier och utsagor.

Jag känner nämligen inget behov av att göra upp. Känner inget behov av hämnd. Alls. Jag försöker förklara: att jag inte har förlåtit, men att jag inte heller tynger mina tankar och mitt liv NU med det som var DÅ. För människor var människor i en kontext då. Med motiv från då. Och olika referensramar. NU är nu. Och det som jag kanske tagit med mig är att i NU:et inte leva en lögn. Att in NU:et inte utsätta andra för sådant som jag i ett DÅ utsattes för. Just för att jag vet hur det sårar. Dödar. Smärtar.

Men du undslipper dig ett krökt hånleende. Säger att någon terapeut beskrivit mitt tillstånd med något sjukdomsord. Och jag undrar stilla vad som drivit dig till att tala med en terapeut om min inställning? Varför är den så konstig? Jag köper din inställning. För det är du – dina minnen, ditt sätt att bearbeta, din kamp. Jag sköter mitt livsflöde på mitt sätt.

Kan det inte få vara så? Att du vill göra upp. Men inte jag.