Att hölja blicken

Läste ikväll ett inlägg av Asta - läs här. Läs sedan mitt inlägg.

Ja. Att hölja den. Att täcka sin blick, gömma den. Bibeln är fylld av dylika uppmaningar. Att hölja ditten eller datten. Önskar i min mänskliga litenhet att en kunde höja blicken. I stället. Se att blodet som flyter i oss gör det på samma sätt. Att ingen av oss kan se rätt in i solens starka sken. Att vi alla är människor. Punkt.

Vänta lite nu. Innan du blir arg och lämnar mig. Vänd dig inte bort från mig. I vredesmod. För jag respekterar dig. Respekterar dina åsikter. Ditt äckel. Ditt förakt. Anser till och med att du har rätt till det. Ty jag respekterar demokratin som ger dig den möjligheten. Därför respekterar jag dig. Utan att döma. Tro mig. Men. Jag håller inte med dig! Skulle aldrig förmå mig att ta de orden i min mun. De ord du använder.

Inser att du och jag nog skulle ha svårt att förstå varandra. Så där på djupet. Även om jag respekterar dig. För i den världen jag lever i blandar jag inte ihop religion med traditioner. Jag drar inte populistiska, dåligt underarbetade slutsatser. Jag tror inte att man är friare som kvinna för att man solar och badar topless och i string. Trots att det varit ett val jag varit fri att göra hela mitt liv, har jag valt bort det. Jag har också valt bort att vara heltäckt. Heltäckt liksom vissa muslimska kvinnor, heltäckt liksom de djupt kristna kvinnorna i Amishrörelsen i det demokratiska landet USA. Jag har valt bort att gifta mig för tidigt, något vissa muslimska kvinnor och män inte haft möjlighet att göra, lika lite som de djupt troende kristna mormonernas kvinnor haft valet att bli den 1:a, 2:a eller 3:e hustrun.

Jag är rädd för fundamentalister. I alla dess former. Ty de har blickarna höljda. Dolda och gömda. Men jag begår inte misstaget att tro att de endast finns i en form. I en religion. I en tradition. De finns överallt. Till exempel bland badande kvinnor i ett badhus som drar snabba, dåligt underbyggda slutsatser. Och blir äcklade.

Nej. Gå inte. Har jag sårat dig? Irriterat dig? Uttrycker jag mig kanske inte tillräckligt ”svenskt”? Men jag ÄR svensk. Till och med så förhärdat svensk att jag tror på demokrati, på fria val, på att samtala lugnt om vädret med obekanta på en fest. Och jag tilltalar inte folk på bussen, i kön eller i hissen. Och jag respekterar dig. Och ditt äckel. Men jag tänker aldrig hålla med dig.

Däremot tänker jag fortsätta försöka förstå. Och genom förståelse, få till en förändring. Genom att lyssna, kan man ge de verkligt förtryckta en röst. En möjlighet till att modigt bryta en gammal tradition och veta att man inte blir lämnad helt ensam. Att fördöma, utan en rättvis rättegång, leder aldrig till något bra. Någonsin. Det leder till rädsla, okunskap och onödigt äckel.

Så. Du har lämnat mig orerande kvar. Jag talar ut i tomma intet. Ut i en rymd som slukar mina ohörda ord. Nåja. Tystas jag finns det andra som mig. Som fortsätter mitt tal. Tills någon hör. Och lyssnar!

Sov gott!!