Summa sidvisningar

2012-06-28

Att virka

Ett krokigt pekfinger. Invecklade och otroligt komplicerade mönster. Min älskade farmor. Som hon älskade oss alla. Önskar hon inte dött så tidigt. Alltför fort. Utan att vi kunde ta farväl. Hon dog en eftermiddag. Sittandes på en buss. På väg till läkaren. Utan någon av oss i närheten. Bland okända människor. Hon blev knappt över 60. Alldeles för tidigt. På tok för tidigt.

Min älskade farmor. När hon inte lagade mat eller bakade till alla nära och kära virkade hon. Eller broderade. Fantastiska, intrikata mönster. Hon broderade bonader, tavlor, gardiner, dukar och blusar. Virkade tre uppsättningar dukar till alla barnbarnen: vita till året-runt, gula till påsken och röda till julen. Varje gång jag tar fram något av det hon broderat eller virkat, hissnar alla av beundran och häpnad. Min lilla farmor. Varsamt stryker jag handen över blomslingorna. Drar i spetsarna. Tänker på hennes kroniskt krokiga pekfinger.

Min farmor var en sagoboksfarmor. Hon hade ett grått hår som nådde nedanför hennes knän och som hon kammade och flätade varje morgon och sedan satte upp i en knut bak på huvudet. Hon hade fina plisserade kjolar, men alltid heltäckande förkläden över dem. Hennes skratt var klingande och hennes famn stor. Trots att hon var så liten. Hennes båda ben var lindade. Hon hade stora, fula, öppna sår på dem båda. Som aldrig ville läka. Trots många operationer. Smärtan måste ha varit svår.

Hon kunde många sånger, min farmor. Jag minns alla kvällar när vi hade släktkalas. Männen satt oftast kring det stora bordet i köket. Väntades på att bli serverade. De satt där och spelade kort. Och drack. Kvinnorna och barnen höll sig i bakgrunden. När männen blev för högljudda och alltför yviga i sina rörelser, satte sig min lilla farmor mitt bland dem. Vi hörde hennes spröda stämma ta upp en gammal sång. En sång som talade till alla missförstådda, ensamma ungerska män. En sång om allt de lämnat. Och allt de aldrig fått. Männen tystnade. Farmors röst växte i styrka. Ur denna lilla kvinna, med knut i håret och förkläde, sprang en stark och vacker sång. En efter en började männen sjunga med. Inte vackert alls, men med vördnad. Deras hetsiga röster lugnade ner sig, rörelserna begränsades till att torka bort några vilsekomna tårar. Min älskade farmor, David mot Goliat. Och ännu en gång vann David.

Min älskade farmor. Som dog alltför tidigt. Men som jag mött på andra sidan drömmen. Flera gånger. Szeretlek drága Anyó.

7 kommentarer:

  1. Tänk ändå gåvan att ha HAFT en sån farmor. I det lever hon alltid kvar. Kram

    SvaraRadera
  2. Fina minnen Monika, låter som min mormor som också dog alldeles för tidigt 65 år gammal och mamma som nu är sjuk är ju bara 61...massor av kramar till dig vännen och ha en mysig helg med killarna/Diana

    SvaraRadera
  3. Underbart Monika med fina minnen från sina mor/farföräldrar, hos mig står min mormor och morfar för dessa! Blev så glad när jag läste ditt inlägg hos mig om "rockring" - You go' - jag har också en men det var länge sedan jag använde den... nu fick du mig "på" IGEN ;-). största kramen och ha en fin helg

    SvaraRadera
  4. Kerstin Zander29 juni 2012 12:37

    Helt underbart!!

    SvaraRadera
  5. Härliga minnen...
    Berättelsen påminner om min mormor...
    Knepigt hur de bara kan försvinna å finns inge mer.
    Trevlig kväll.
    Kram
    Viveka

    SvaraRadera
  6. Så vackert du skriver! Jag saknar min morfar, fast han var drygt 94 år när han dog och det nu är 23 år sedan, så saknar jag honom... Har bara träffat honom en enda gång sedan dess och det var när jag var ute och flög. Undrar vad de andra passagerarna trodde om mig, där jag satt och log med tårarna rinnande nedför kinderna....

    SvaraRadera