Att börja slutet

Eller att sluta början. Hur har vi det med det egentligen? Det här med den alternativa tiden. Det att leva med den fördelen att faktiskt kunna välja vilket perspektiv man skall ha på saker och ting. Till och med på tiden. Slutar vi något nu – eller börjar något annat?

Denna sommar har för mig varit ett tillstånd i limbo. Med den krypande känslan av att vara på väg någon annanstans, men utan att känna till destinationen. Ibland har jag funnit mig själv gapskrattande åt någonting, sjungandes någonting, tänkandes något annat, men hela tiden har jag redan varit två steg därifrån.

Hårdhänt har jag tvingat mig själv till det jag tidigare varit fenomenal på: att vara närvarande i nuet. Med båda händerna har jag tvingat mitt huvud att vända sig mot nuet. Med samma händer har jag pressat min bröstkorg för att jag skall fortsätta andas. Tvingat upp mina ögon för att möta varje dyrbar morgon. Lockat och pockat mitt väsen att njuta av allt som blivit mig givet. Försökt låta bli att lyssna på de brottsstycken av samtal som ibland ringt i mitt öra och som givit mig rysningar.

Ganska bra har jag lyckats. Ty jag är för evigt tacksam allt som blivit mig givet. Mina otroligt vackra pojkar. Förmånen av en frisk kropp. Mycken styrka och ork. Ett vaket sinne. Hörsel (nåja, ett halvt ”hörsel”), syn och en förmåga att känna smak. Den enorma fördelen av att vara född i ett land där jag har ett reellt värde som människa. Allt det och ännu mera. Är gåvor jag genom ett lyckokast blivit skänkt. Och ändå är jag på väg mot något okänt.

För detta är slutet på något. Samtidigt som det naturligtvis också är början på annat. Och som jag har funderat färdigt på förra inläggets stora fråga – om man måste ställas ansvarig inför allt som hävdats tillhöra samma ideologi/religion/tro/övertygelse – så kan jag trots det inte se vägen framför mig. Trots att jag bestämt mig för att man inte kan förväntas ta ansvar för andras uppfattningar. Att det faktiskt är bättre att illa fäkta än att fly. Bättre att ha fäktat illa än inte alls fäktat. För det man tror på och lever för.

Så. För att sluta början. Så har denna sommar inte väglett mig. Inte givit några som helst svar. Bara lämnat mig obehagligt hängande mitt i en piruett, högt ovanför cirkusens manege. Utan de skyddande näten under..

Allt gott – gott folk. 

Lite balkan-tunes till mitt tango-mode...