Summa sidvisningar

2012-09-01

Att reflektera i intervaller


Åsa skrev ett inlägg idag. Om tidsintervaller. Om vanliga lördagar. Som levdes då. Och nu. Läs gärna här. För jag kunde inte riktigt låta bli att göra konceptet till mitt. En kort stund en kväll som denna.

1982, 1992, 2002 och 2012. Fyra vanliga lördagar. I fyra HELT olika liv. Och ändå i ett och samma.

1982 – en lördag. 10år har haft jobbiga år. Och det finns fortfarande inte mycket till ljusning. Krossade glas. Rökiga rum. Raka ryggar som inte böjs. Ögon som lärt sig svälja tårar. Val som görs. Löften om att aldrig, aldrig någonsin bli likadan. Det är en vuxen 10år vi möter. Med en hård hud. Som skydd för den ömmande huden. Det är i år Syster II och Bror föds. Ännu fler att vaka över. Men också fler att älska.

1992 – en lördag. 20år bor på 28 kvadrat. Arbetar i en väskbutik i staden. Städar stora privata våningar. Engagerar sig politiskt. Har kommit hem igen efter ett drygt år i USA, hos scientologfamiljen. Är ute och dansar så ofta det bara går. Köper en orangebrun ful Opel kadett som oftare står still än fungerar. Börjar pensionsspara. Har ofta Syster II och Bror på övernattning i den lilla ettan med sovalkov. Är otroligt säker på vad hon vill. Och inte vill. Har inte mycket till övers för svaga människor. De som ser sig som offer. Inom två år kommer hon vara gift.

2002 – en lördag. 30år är större en någonsin. Bokstavligt talat. Har avslutat en femårig universitetsutbildning till ämneslärare på gymnasiet, samtidigt som hon föder sin första son. Kommer inte på tal att bryta utbildningen. Sonen är nu 2 år och 30år får sitt första lärarjobb. Hon fortsätter att arbeta politiskt, och nu äntligen – efter 8 år – har hennes man fått uppehållstillstånd och får lov att börja jobba. Den lilla familjen bor i en lägenhet på 54 kvadrat och nästa år har de köpt en villa. 30år är lite mera ödmjuk. Börjar förstå. Att även om hon inte kan förlåta, så kan hon förstå. Och det räcker långt.

2012 – en lördag. 40år har kraschat. Hon bor kvar i villan. Med man och nu två söner. Har arbetat som lärare i 10 år och arbetat politiskt på hög kommunalnivå. Har dundrat på i 110 hela sitt liv. Med måsten. Inbillade sådana och reella. Styrelser, föreningsmöten, viceordförandeposter, ordinarieledamot, mentor, handledare, lärare, mamma, fru, syster, vän, fotbollsmamma, städare, kock, trädgårdsmästare, offentliga uttalanden, utskällningar, hot, dotter, samordnare, familjens ekonom, pensionsexpert, medium, klassförälder, tonårsmor, vittne, gudmor, svärdotter och… 40år kraschar. För någonstans har 40år tappat bort M.

Men 40år trivs med att vara mitt i livet. Önskar inte 20 eller 30 tillbaka. Blickar framåt mot 50 med tillförsikt. Ty, även om 40 slagit i backen kommer hon att resa sig igen. Ännu klokare *ler*. Ännu mera sig själv. Det kommer bara att ta lite tid. Och allt som hänt innan har varit nödvändigt för att vara där 40 är idag. Med den tjockare yttre huden. Med stridsviljan att kämpa för dem utan röst. Och med det stora hjärtat som finns i olika lager. Med ett leende för alla och envar. Det finns inget annat sätt för mig att leva. För det finns alltid något vackert i allt det fula.

Sov gott.

13 kommentarer:

  1. Åhhh vilket vackert och intressant inlägg.
    Får jag härma (eller inspireras)?
    Du är SÅ bra! Vet du det?!
    Saknar dej.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Åh, visst är det fascinerande hur mycket som ryms i en livstid. Jag ska definitivt också ta till den här metoden igen. Kanske göra 5, 15, 25... något annat år. Och leta efter cirklar och mönster.

    SvaraRadera
  3. Gripande. Och väldigt intressant att läsa. Skönt att du du landat. Hoppas du får en fin söndag. Kram

    SvaraRadera
  4. Åh vad inspirerande att tänka så...Kram

    SvaraRadera
  5. Vad duktig du är, fokuserat å så personligt...
    Jag åker bara med när jag läser dina inlägg...
    Kramisar
    Viveka

    SvaraRadera
  6. Du är en klok M och vissa saker i livet gör en stark och klok :), du vet vad jag menar.Lär en att göra rätt val i livet, att tro på sig själv :) stor kram Diana

    SvaraRadera
  7. Ohh, det där måste jag oxå göra. Fast jag får nog börja med -72... Så häftigt att få se hur ditt liv förändrats och förändras! Och 28 kvadrat, det bodde jag med på, fast -82 då...

    SvaraRadera
  8. Hej kära Monica ----va kul att du kom förbi :) ja för många år sedan gick det en serie på tv kommer ej ihåg namnet om just olika årtal o samma tid kul läsning, som alltid o att du mår bra hoppas jag fina tjej önskar dig en skön kväll kram kram

    SvaraRadera
  9. SV:Kanske ska ta dig på orden och softa lite mer :-) men det är svårt när man tycker man mår som vanligt!! Tack för omtanken och erfarenheten...kram, ska föröka bättra mig. Men jag äter ju kortison också till och från, vilket gör en smått "manisk" på gott och ont!!

    SvaraRadera
  10. Klok blogg och härliga reflektioner, jag känner som du även om jag närmar mig 45 med stormsteg ;-)... kramar Monika och ha en fin kväll

    SvaraRadera
  11. Stark skrivet. Det känns att det ryms mycket känslor bakom orden. KRAM

    SvaraRadera
  12. Igen, så bra skrivet! Fantastiska reflektioner!! Kram från Köpenhamn!!

    SvaraRadera
  13. Åh, allt för länge sedan jag var här. Blir alltid så berörd. Tankarna börjar alltid fladdra runt och jag ger dem utrymmet. Jag är inte där du är. Tillfreds med åldern. Inte så att jag vill vara 20 eller jo, lite. Så mycket jag skulle velat göra annorlunda. Jag önskade att jag hade trott mer på mig själv. Vågat mer. Men i det stora hela är jag nog ändå ok med att vara mitt i. Någonstans. Det passar liksom mig. På något sätt. Kram

    SvaraRadera