Summa sidvisningar

2013-01-29

Att tala för de tystade


1927. Fredagen den 1 september 1939. April 1944. Ensam på den svarta scenen. I en stram grå fåtölj. Dammet dansar i det skarpa strålkastarljuset. Det är knäpptyst. Knäpptyst från 400 ansikten. Och så börjar hon tala.

Hennes röst. Är inte rösten av en bruten kvinna. Inte ett offers röst. Den är stadig. Klar. Och tydlig. Liksom för att ingen, inte en enda av oss som lyssnar, skall missa ett enda ord, inte kunna missuppfatta en enda vändning. Ty det hon säger är av största vikt. Allra största vikt.

Hon berättar om en vardag. Fylld med kärlek. Trygghet. Känslan av att höra till. Höra hemma. Hon berättar om skolan. Om en kär cykel. Om hur en lillasyster beundrade en storasyster. Hon berättar om hur kärleken och tryggheten gjorde att man accepterade förnedrande förändringar i omvärlden. Ty dessa var väl enbart temporära, tillfälliga?

Hon berättar om hätska ord. Ord om smuts och om kontamination. Om skrubbade knän. Om hur man trotsig följde lagen om att smycka sina kläder med Märket. För man var ju vad man var. Varför skulle man förneka det? Och man var ju trots allt tillsammans. Och det var det viktigaste. Att man fick vara tillsammans. Uthärda tillsammans. Detta onda. Som bara var tillfälligt. Eller hur?

Hon berättar om gettot. Om att packa ner sitt hem i sådan form att man orkade bära allt. Om att man faktiskt trots allt var tillsammans. Och att det ju var det som i slutändan betydde något. Trots allt. Allt. Hon berättar om boskapsvagnar. Om törst. Om att hunger kan man stå ut med, men att törsta, det, det är djävulskt. Hon berättar om ännu en packning av ett liv. Samlat i en enda väska. Max 15 kg. Och hon berättar om att hon tänkte att 15 kg skulle hon aldrig orka bära. Så hon packade bara lite underkläder. Och några foton.

16 år. Och hon packade bara några underkläder och lite foton. På pojkvännen. Familjen. För hon visste att hon inte skulle orka bära mer. Hon tog på sig ett par rejäla kängor. Snörkängor. Ty, behövde man gå långt, var rejäla skor viktigt. De räddade hennes liv. De kängorna. För inte ens lite underkläder och ett par foton fick man behålla. Vid ändstationen. Bara skorna.

16 år. Och beredd att dö. Men de var tillsammans. Och det var det viktigaste. Och dö skulle vi ju alla ändå. Någon gång. Men lite sorgligt tyckte hon nog ändå att det var att hon skulle dö så ung. Så tänkte hon när hon stod där på ändstationen. Under skylten ”Arbeit macht Frei”

Men så hände det som bedövade henne med sorg. Och här spricker hennes stadiga röst en liten smula för första gången. Hennes far skiljs från dem. Utan att hon hinner säga adjö. Och så får hennes mor gå till höger. Och hon och systern till vänster. Är det så här vi skall dö? Ifrån varandra? Tar dem det ifrån oss också?

Hon sitter där på den svarta scenen. I en stram grå fåtölj. Med dammet dansande i strålkastarljuset. Hon talar för alla de tystade. Alla de som förlorat rösten. Hon talar för att ge oss sina minnen. Så att de fortsätter leva den dag hon inte längre är här. För att vi skall agera klokare, smartare och människovärdigare.

För hon är bara bitter över en enda sak: de mångas tystnad. Att så många vägrade att se. Att så många vägrade ta ställning. Att man vände bort blickarna. Hon är inte bitter över allt det andra som gör ont. Över alla farväl hon inte hann göra. Hon är bitter över tystnaden. Över förnekandet.

Livia Fränkel. Jag lovar dig. Här och nu. Att alltid, även fortsättningsvis, kämpa för att ge dem utan röst talan. Att protestera mot övergrepp mot människor. Att sträcka ut min hand mot mina medmänniskor. Ty detta var ingen engångsföreteelse. Detta var inget som bara hände då. Det händer nu.




Sov gott!

10 kommentarer:

  1. Dina ord är så mäktiga, jag fick verkligen tårar i ögonen nu. Och du har rätt, vi får fortsätta ge en röst till dem som ingen har! Kram och tack för dagens tankeställare.

    SvaraRadera
  2. Viktiga ord! Vi - alla - behöver stå upp för varandra ... sträcka ut en hjälpande hand, visa tålamod och empati, stå enade, stå tillsammans ... stå emot onda gärningar och kränkande behandlingar, säga ifrån! Så är det!/Mormor

    SvaraRadera
  3. Det är en stark upplevelse att lyssna på, läsa om, se de överlevande av förintelsen.
    Läser ju själv en bok som jag fick av dej nu på ämnet, har läst många före det.
    Det som alltid slår mej är hur lite vi lärt...
    Hur många svenskar anklagar inte Sverige för dess flata inställning till nazisterna och över hur judarna behandlades? Massor!
    Samtidigt växer och accepteras hatet mot muslimerna utan att paralleller drag.
    Jag minns när jag såg bilder, direktlänkade från kriget på Balkan, magra Bosniska fångar i läger.
    Å jag tänkte "Detta sker NU... NU och ingen gör någonting."
    Kram

    SvaraRadera
  4. Så vackert skrivet, blottande och naket, om något så fruktansvärt. Jag förstår inte hur en del människor kan förneka att det har hänt. Vad är det för fel på dem?

    SvaraRadera
  5. Det är viktigt att det här ämnet tas upp regelbundet så att även den yngre generationen fattar att det verkligen hänt.
    Och som du skriver så händer något liknande än idag.
    Vackert skrivet som vanligt.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Kommer aldrig glömma mannen som kom till vår skola när jag gick i nian. Hur han drog upp sin skjortärm och visade nummret som var intatuerat. Ryser än idag av obehag.

    KRAM

    SvaraRadera
  7. Min farmor hade bekant som hade suttit i koncentrationsläger.
    Han berättade massor för oss barn. Utan att försköna det på något sätt.
    Man har svårt att förstå hur människor kan göra på det där sättet och att det fortfarande pågår.
    Jättefint skrivet och jag hoppas att det aldrig glömms bort .
    Kramar i massor / Jane

    SvaraRadera
  8. Jobbigt att läsa. Men viktigt. Viktigt att det aldrig någonsin förminskas eller glöms bort
    Kram

    SvaraRadera