Summa sidvisningar

2013-05-25

Att recensera "Moderspassion" av Majgull Axelsson





”Dörren öppnas och jag tvingas upp från det behagliga ingenstans till ett vagt motbjudande någonstans”. Så lyder öppningsmeningen i denna roman. Läs den igen. Smaka på orden. Och du är fast. Eller, låt oss tala klarspråk: jag är fast.

Axelsson, mest känd för sin bok ”Aprilhäxan”, har ett fullkomligt förtrollande språk. Rikt och krumbuktigt. Väsande och nynnande. Tydligt och disigt. Och det är språket i boken som bergtar mig. Berättelsen inte alls lika mycket. Men språket. Helt fantastiskt.

Boken är en nutidsroman. Skriven med en mängd olika berättarröster, där en kvinna, Minna, är huvudrösten. Den handlar om det sociala arvet. Om skuld. Lögner. Om moderskap och föräldraskap. Nej, om familjeskap! Och den handlar om sorg. Någonstans mitt i boken står det klart för mig att för den professionella uttolkaren finns det mängder av symbolik att bita tag i. Mängder med allusioner och stickspår. Men jag läser den rakt av.

Så. Hur är då ramberättelsen? Det råder full storm, en rasande, fruktansvärd storm i Arvikaområdet. Hösten är där med mörker och regn. I stormens spår söker att antal människor skydd på vägkrogen Sallys Café och Restaurang i väntan på att bli evakuerade. Det är vägkrogens ägarinna Minna, hennes anställda, Anette, räddningstjänstmannen Tyrone, reportern Ritva, ekonomiprofessorn Henrik och hans fru, Marguerite, före detta Dramatenskådespelerska. Och spelat kan börja!

Och det är här någonstans som jag hellre förlorar mig i Axelssons fantastiska språk, än att jag engagerar mig alltför mycket i karaktärerna. För jag har svårt att tycka om dem. Att bry mig om dem. Och det är enbart Minna som ges tillräckligt utrymme i romanen, de andra är något mera skissade. De enda som jag någonstans tycker om är bipersoner; Minnas moster Sally och Tyrones fru Maggan.

Vad är det som får mig att känna så? Förmodligen är det för att hela boken handlar om skam. Om skuld. Och om hemligheter. Man tror att folk tror vissa saker, man inser inte att alla redan vet, man ljuger och inbillar sig. Och jag blir förbannad. För. Vad får till exempel Minna att gå omkring och känna sig som en ”hora” bara för at hon ligger med en man hon inte känner och blir gravid? I nutid? Det stigmat behöver man föga bry sig om. En hora är någon som prostituerar sig. Får betalt. Gör det för pengar. Och det är inte det hon gör. Jag blir så förvånad över att en modern kvinna, som Minna framställs som, verkligen tror att hon är det. För att hennes mamma hade det ryktet. Ursäkta, men vad har det att göra med vad?

Jag har blivit anklagad för att vara en feg, djävla politikerhora – är det något som mina söner skall ”ärva” av mig? Knappast. Det finns andra stigman i min släkt, bakåt i tiden, men jag har aldrig, inte för en sekund, betraktat det som något jag skulle ärva. Inte ens de gånger jag åker tillbaka till den lilla by båda mina föräldrar är ifrån. Jag är jag. De var de. Punkt.

Så förmodligen har jag bara helt enkelt svårt att förhålla mig till handlingen. För jag blir bara irriterad. Irriterad över folk som har ”familjehemligheter”, som inte pratar med varandra. Som inte väljer att bryta sina pålagda skamkänslor. Och jag anar redan tidigt var Sofia är. Och vad som hänt. För Axelssons upplägg är traditionellt.

Men läs boken. För språket är underbart. Och vissa passager kommer att stanna länge hos mig. ”Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varje kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge”.

6 kommentarer:

  1. Spännande. Kul att du gillade den, jag känner som du, att språket är mer spännande än historien. Att bikarräktärerna tecknas lite för vagt för att bli intressanta. Kram

    SvaraRadera
  2. Tänkt lite till :) (Detta är en av de bästa bitarna med bokcirkeln... att analysera andras tankar.
    Denna arvssynd. Hon återkommer till det i flera böcker.
    Jag tycker inte alls det var konstigt att Minna kände sej som en Ho.Ra av att få barn med en gift man. Hennes mamma bar den skammen, då det var en skam och hon bar den vidare.
    Vi har liknande drag ur min släkt. Den är en sak att logiskt förstå, en annan vad känslorna säger. Kanske något udda att hon valde en kändis som förebild för sin dotters far men det kan jag förlåta. Kram igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. *ler* Förstår precis vad du menar. Men. Som uppvuxen i ett katolskt hem, med arvsynden VERKLIGEN hängandes över mig, protesterar jag ändå. Man ärver bar en synd om den tillåts ärvas. Vad jag menar är att om man som barn ständigt får höra: "du blir aldirg något för din mormor var si eller så" och dylikt, då tillåts man ärva synden. Om man istället lever i en verklighet som inte döljer några hemligheter, varken goda eller onda, kan man själv styra sitt öde.

      Jag bestämde mig. Tidigt. Att jag inte var min fars arv. Eller min mors. Jag var jag. De var de. Och därmed punkt. Därmed inget sagt om ont och gott. Eller om bättre och sämre. Bara mer ärligt. Utan stigman.

      Kram

      Radera
  3. Jag fastnade oxå för språket och sveptes med! Och Sally och Maggan var de trevliga personerna, de som kändes äkta och som faktiskt skapade sig egna liv, inte baserade dem på "arvet". Männen tyckte jag var ganska ointressant beskrivna, men det är rätt skönt att de får ta birollerna för en gångs skull... Uppvuxen i en liten by på landet kan jag ändå förstå det där med "arvet". Man behöver vara mycket stark för att inte påverkas av de förutfattade meningar som alla i ens omgivning har på en...

    SvaraRadera
  4. Jag förstår vad du menar... men som tidigare kommenterat kan jag också förstå hur det sociala arvet kan färga oss att bete oss, tänka och uppleva livet konstigt. Jag tror att det krävs mycket analyserande och inre styrka för att bryta sig loss, se sig själv som en egen individ... inte enbart en produkt av historia och omständigheter. Så har det iallfall varit för mig i perioder och i vissa situationer.
    Jag tror på individen, jag är humanist. Men jag tror även på att det sociala arvet påverkar oss enormt mycket mer än vi tror och vill. På gott och ont.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Välskriven recension även om jag inte håller med dig helt och hållet angående arvssynden.

    Men intressant är att ur en bok på nästan 450 sidor väljer du och jag exakt samma citat. Du hann före så jag hoppade det.

    Ha en fin lördagskväll!

    SvaraRadera