Att tacka

Tacka försynen. Guden eller ödet. Det må vara hur det vill med det. För i natt känner jag mig tacksam. Medan jag städade, torkade dörrkarmarna, slog det mig. Att jag är så förbaskat tacksam. Låt mig börja med det uppenbara. Så att det är klart och undanstökat:

Jag är tacksam för att jag är född i detta land, där det finns alla möjligheter till demokrati och människors lika värde. Jag är tacksam för att jag har mat på bordet och någonstans att bo. Jag är tacksam för att jag är frisk. För att jag har mina sinnen i behåll. Tacksam för att vart tionde år har vi en sommar även här på västkusten. Amen.

Sedan till det jag först tänker på när jag funderar kring tacksamhet: mina otroliga, fantastiska pojkar. Benjamin och Leon. Det går inte en dag utan att de fyller mig med stolthet och med tacksamhet. Jag älskar dem in i döden. Så är det bara. Punkt.

För övrigt är jag tacksam över alla fantastiska människor jag har omkring mig: familj, finaste nära vänner och väninnor, arbetskamrater, vördade partikollegor, politikervänner, elever och bekanta. Tack alla för att ni är ni! För att ni varje dag gör det ni gör och är det ni är.

Jag är tacksam över min utbildning, mina fungerande lemmar, mitt snart kompletta sinne. Över att jag kan lyssna till världens musik, över att jag känner till lyckan av att läsa. Över att jag är fri att själv bestämma över mitt förhållningsätt inför det som livet ger mig. Över att jag kan känna dofter och smaker. Över att jag kan dansa och sjunga.

Så tack.