Att uppröras

Finns en hel del att uppröras över. För den som orkar och mäktar med. För den som har modet och styrkan att lyfta på förlåten och se vad som finns där bakom. För det krävs lite mod. Och styrka, att orka, uppröras.

I tidningarna har det stått en hel del om Lundsberg. Den anrika fiiiina internatskolan Lundsberg. Som fostrat många av våra framgångsrika entreprenörer, finfint så att det förslår. Den skolan är stängd nu. Och det är upprörande. På många sätt och vis.

Det är upprörande för att många gymnasieungdomar från en dag till en annan plötsligt står utan undervisning. För att de boende på skolan plötsligt står utan hem. Skolan var deras hem, då deras föräldrar var upptagna med sina karriärer, i helt andra länder. Så det är upprörande naturligtvis. Hemlöshet är hemskt. Och drabbar det mindreåriga är det direkt avskyvärt.

Men. Det är upprörande att man inte förstår grunden till nedstängningen. Att man inte upprörs mer av anledningen till att det slutade så här. Få är de röster som faktiskt kan sätta sig in i det faktum att ett par elever bränts med strykjärn på skolan. Att en sådan sak har kunnat hända TROTS att man fått varningar innan. För mig säger en sådan här sak en enda sak: man har, högaktningsfullt, faktiskt skitit i varningarna man fått och inte tyckt att de skollagar som finns varit bevärdigade att tas på allvar. Man har, enkelt uttryckt, satt sig på sina höga hästar.

Ingen har informerat ungdomarna om att det faktiskt inte får gå till på detta vis – att det faktiskt kan få följder om man fortsätter en sådan tradition och därmed har man i skolledningen brustit å det grövsta. Istället har man koncentrerat sig på att leta enskilda syndabockar och förstärka den eftersträvade ”vi mot dem”-mentaliteten. Ytterst olyckligt. Mycket få ting i världen som är oförankrade i någon form av verklighet håller i längden.

Jag känner ett antal föredetta elever på skolan. De säger att de aldrig upplevt pennalism. Att det media skriver är överdrivet. Det förstår jag att de tycker. Ty de som utövar översitteri mot andra upplever inget förtryck. För dem är det en ”skojsig” lek, ett ”härligt, men rått klimat” – det är det inte för den utsatte. För jag känner ett par sådana också. Som utsattes. Så jag tror mig veta. Tillräckligt mycket för att uppröras. Över dåliga och inkompetenta skolledningar och naivt fåniga rikemansbarn. 

Att recensera "Tusenskönor"

Så var det – sent omsider från min sida – dags än en gång, att recensera en bok ur Bloggdalas Bokcirkel. Denna gång läste vi en bok ur en genre som jag helst undviker, nämligen en kriminalroman/deckare. Boken ”Tusenskönor” av Kristina Ohlsson. Motvilligt lånade jag boken, men tänkte samtidigt att det är bra att utmana sig själv ibland och att alla genrer och företeelser utvecklas och förändras hela tiden. Kanske passade genren mig bättre nu? För ärligt talat, har jag medvetet undvikit att läsa kriminalromaner/deckare. Jag blir illa berörd av dem, blir arg och ledsen och tycker att de ofta är dåligt skrivna. Så, vad tyckte jag nu?

Ohlsson är skicklig. Hon behandlar språket proffsigt, tilltalet känns spännande. Anslaget i början av boken gör att jag verkligen vill läsa vidare. ”Tusenskönor” behandlar ett mycket viktigt ämne: människosmuggling och människohandel.

Boken följer tre, egentligen fyra, parallella berättelser, för att slutligen vävas samman i ett gemensamt slut. Boken är också den tredje boken i en serie, med samma ramberättelse, där utredaren Fredrika Bergman och hennes kollegor löser olika fall. Just detta, att boken är en tredje del i ett större sammanhang, stör mitt läsande lite – man antas känna till saker om karaktärerna, saker som dessutom skulle kunna vara av större betydelse.

De tre parallella människoöden är intressanta, håller en intresserad och man vill veta mer om Ali och de andra. Till en början. För det konstiga är att boken liksom inte håller hela vägen. Den blir rörig och de, till en början, intressanta karaktärerna blir platta och stereotypa. Handlingen går ifrån att vara trovärdig till ytterst konstlad. Det är synd. Synd på en bok som berör ett viktigt ämne, synd på en kriminalroman/deckare som skulle ha kunnat väcka mitt obefintliga intresse.

Men så kan det vara. Liksom prästen, Jakob Ahlbin, ställs inför en oväntad fråga i början av boken, ställs jag inför ett oväntat oengagemang. Från min sida, läsarens sida. Ty, om inte författaren orkar engagera sig i sina karaktärer ända till slutet – varför skall jag?

Att inte lyssna med öronen

Att inte lyssna med öronen är av största vikt. Ty, med öronen hör du en sak; det som redan ryms inom de satta referensramarna. Sådant du känner till. När du låter bli att lyssna med öronen hör du det som inte sägs. Det som du inte ens väntar dig.

Men det kräver sin kvinna, det här med att inte lyssna med öronen, för det är inte enkelt. Det kräver övning, mod och tålamod. Utan hörsel på höger öra, är jag redan halvvägs och genom att tillbringa mycket tid med människor jag inte delar språk med, kommer jag en bra bit på den andra halvan av vägen.

Man känner in. Läser av stämningar. Lägger mycket mera märke till kroppsspråk, blickar. Man anar viskningar, bara genom att se en darrande näsvinge och man anar fara bara genom att se skuggan av en ögonbrynshöjning. Man lyssnar med andra sinnen än hörseln. Fantastiskt. Och med det faktum att man inte ens förstår språket, finns den fördelen att de andra inte förstår dig heller. Så du kan sitta tyst – och bara höra med de sinnen du har till buds när det inte hjälper att lyssna. Tystnad är av största vikt. När du skall lyssna utan att använda öronen.

Att begåvas eller förbannas

Se saker från två håll. Att faktiskt veta. Inte bara vara en turist, en tillfällig gäst i de andras verklighet. Utan att faktiskt veta. En gåva att få, eller en förbannelse? Ty, det ställer en hel del moraliska krav på en. Det kräver att man tänker till, en omgång extra, tänker om och hela tiden omvärderar. För med den extra kunskapen, vetskapen, följer en extra tung börda: att agera korrekt. Inte bara utifrån vad andra vet, eller tror sig veta; utan faktiskt utifrån den faktiska situationen.

Som så många så vackert har uttryckt sedan tidernas begynnelse kan vi inte döma andra innan vi gått en mil i dennes skor. Vi kan tro oss veta en mängd saker och vi kan läsa oss till en massa fakta. Men. Det där med vad som är fakta eller inte, är något som denna moderna generation kommer få svårt med. Lika svårt som de som levde under den mörka medeltiden.

Ty idag är situationen den rakt omvända: idag har vi MÄNGDER med information, till skillnad från dåtidens ytterst knapphändiga. Idag är världen ytterst liten, då var den landsände man levde i hela världen. Men problemen är de samma: du har ingen aning om om det du hör är sant eller inte. Du har ingen möjlighet att veta om faktan du får är överensstämmande med verkligheten eller inte. För den moderna människan översköljs av information. Information som få av oss har möjligheten att avgöra om den är sann eller inte. Ergo: man kan bara tro, inte veta säkert, förrän man gått i den andres skor.

Jag har gått i den andres skor. Är begåvad, eller förbannad med den förmånen. För jag befinner mig mellan två kulturer, äger tillträde till det innersta i dem båda, eller alla tre. Och därför hamnar jag i dilemman. Som lämnar mig sömnlösa. För i den verkligheten jag lever varje dag – som är min – är en sanning riktig. Så möter jag då den andra sidan – lever i den ett kortare tag – och en helt annan sanning blir den riktiga. För dem jag lever hos.

Och jag inser att de båda verkligheterna är långt från varandra. De båda sanningarna skapas av helt olika förutsättningar, livsvillkor. Ändå är de sanna. Båda två. Så trots att jag tagit ett beslut om min sanning, lever jag med vetskapen om att den andra sanningen också finns. Och att jag kommer att göra val som kommer att göra andra illa. Trots att jag faktiskt vet. Till skillnad från de många som bara tror sig veta. Som inte andats den luften jag andats. Som bara läst sig till det. Det lämnar mig vaken om nätter. Gör att jag funderar. Jämt.

För vad är sant? Vad är svårast, mest behjärtansvärt, av högsta prioritet? Det beror på vilken sanning du bestämt dig för. 

Att traumatiseras

PTS – posttraumatiskstress. Ni vet det där syndromet som många människor drabbas av. De som utsetts för fruktansvärd stress; flykt, mord, krig, svält. Sådant som vi oftast bara läser om och som sker långt från oss. Men också sådant som händer här, nära: misshandel, psykisk terror, våldtäkter, självmord, sjukdom. En ack så individuell diagnos, men samtidigt så allmängiltig.

När jag sjukskrevs för utmattningssyndrom hade jag en förhöjd halt av kortisol. Ett enzym som ökar oroväckande vid stress. Och som kan ge posttraumatisk-liknande syndrom. Min sjukdom var verklig. Inget alls att skoja om. Och jag är ännu inte helt återställd. Så jag förringar verkligen inte det. Den hemska känslan av att falla rätt ner i ett bottenlöst hål. Men så finns då de andra.

De andra. Som jag mötte under tre veckor i somras. Som har upplevt krig. Folkmord. Boende, iskalla vintrar i jordhålor. Med barn som skulle skyddas från de skugglika gerillasoldaterna. Som fick lära sig att hålla inne skräcken och inte yppa ett ljud under mardrömslika nätter när bergen runtomkring fick liv. De är unga vuxna nu, de där barnen.

De bor i nybyggda hus, så nya att den yttre rappningen ännu inte lagts på. De bråkar med elektriker för att strömmen fungerar dåligt, de fixar manikyr på varandra, äter tacos till middag och tar bussen till jobbet. De kollar på Youtube efter de senaste artisterna och de drömmer om att bli kändisar. Som alla andra, många av dem vi känner.

Men. Det nya huset är byggt fem meter ifrån ett utbränt hus. De två våningarna har rasat in och en fönsterlucka hänger snett på andra våningen. I väggarna kan man följa kulsprutehålen och i det som en gång var kök växer det nu en massa tistlar. På andra sidan vägen finns en liten kyrkogård. En familj ligger begravd där. De bodde tidigare där deras gravar nu finns. Och så lever människorna här. Fem meter från deras posttraumatiskastress.

Och livet fortsätter. Med skola och framtidsdrömmar. Med förälskelser och krossade hjärtan. Fem meter från för 15 år sedan – med folkmord, svält, granater, skövling och bomber. Med bara några få av dem i fosterställning, skakande stumma under en filt. Och här låg jag förra hösten, utmattad, med ett stressyndrom. I I-land. Vad är det med denna bild som inte stämmer?