Att varsamt övervaka

Det har det kommit till. Så har det blivit. Att jag måste övervaka min iver för att hushålla med min kraft. I drygt en vecka har vi arbetet nu och dagarna har runnit ur händerna på mig som ett band av glänsande pärlor. Helt plötsligt var det helg och sedan en ny vecka. Och i morgon är det onsdag. Helt slut, men leende, skall jag snart krypa upp i min säng.

Allt jag vill göra, genomföra. Jag planerar tusen och en saker, gör individuella lösningar till alla mina elever, funderar över styrkor och svagheter, över möjliga lösningar och omutifallatt scenarier. Försöker ligga ett steg före, läsa av tankar och önskemål och samtidigt följa de lagstadgade målen. Här gäller det att vara kvick, och klar i huvudet. Ständigt vaken och beredd att kompromissa, ändra, tänka om.

Jag tycker mycket om mitt arbete. Mina kollegor. Mina fina elever. Och ändå måste jag varsamt övervaka min iver. För den töms fortare ur, tar snabbare slut nu. Och den måste räcka till så mycket mer än enbart arbetet. Kanske är det så att den alltid bara har räckt så här långt, men att jag enträget fortsatt, med resultatet att jag bara lyckats vara mitt bästa jag på arbetet? Och inte sen. Sedan. Efteråt. Utan bara orkat knappt. Kanske har jag bara lärt mig att uppmärksamma just det? Så att jag kan göra något åt det?

Ja, kanske. Men det må vara hur det vill. Min läxa till mig själv kommande vecka blir att begränsa min iver. För mina två pojkars skull. Och min egen.