Har funderat i två dagar. Formulerat
och skrivit en mängd inlägg i huvudet, inlägg som liksom fastnat där, och inte
kommit vidare. För under tiden har livet hänt. Och en massa saker har kommit
emellan. Men. Likväl har jag funderat. På det här med att hantera konflikter.
Asta, en bloggerska och vän, skrev ett inlägg häromdagen, som behandlade just det ämnet. Hon funderade kring
varför hon gjorde som hon gjorde, vilket gjorde att jag funderade över varför
jag gör som jag gör. För jag är väldigt konflikt orädd. Inte så att jag dundrar
in i alla situationer, beredd att strida för något och slåss. Nej då. Mera så
att jag alltid är beredd till att själv tänka om, nyfiken på den andres
åsikter, fascinerad av hur den andre ser på saker och ting.
Jag tål kritik. Förväntar mig nästan
den. För genom kritiken lär jag mig hur den jag kommunicerar med fungerar. Jag
blir inte lätt sårad, ty jag är medveten om att oftast så är gliringar delar i
ett spel som spelas för gallerierna, ett trick folk tar till för att, medvetet
eller omedvetet, trycka ner andra.
Mina erfarenheter har lärt mig att
låta bli att läsa in saker folk inte säger i det de faktiskt säger. Att inte
övertolka eller överanalysera det folk uttrycker. För anledningen till att de
säger som de gör har med en sådan mängd olika saker att göra som jag inte styr,
att det egentligen inte ens handlar om mig. I grund och botten.
Men en sak irriterar mig. Kan till
och med lägga sig som en grå dimma över mitt jag; människor som håller tyst om
varför de är irriterade/ledsna/sårade. Som liksom stänger in sig själva och
vägra prata. Vilket leder till att inget sägs, inga förlåt eller förklaringar
uttalas och inga förlösande skratt finns. Och det är sorgligt. För väldigt få
människor kan läsa tankar och väldigt många människor skulle faktiskt vilja
kunna be om ursäkt vid konfrontation.
Därför tycker jag konflikter, i sin
linda, innan de låtits växa och gro, är av godo.
Jag har alltid varit extremt konflikträdd genom mitt liv. Å då beror det på att jag alltid blivit utfryst när jag sagt min mening. Det gjorde att jag började hålla tyst. Konflikter med x-maken var inte lätta att hantera då han aldrig lyssnade på någon annan än sig själv. I det läget så försvinner man mer och mer som människa och ser sig inte själv som värdefull. Nåja det var förr. Nu tränar jag som attans på detta att kunna säga ifrån, säga min mening, ta en konflikt och inse att jag har lika rätt att tycka till som andra har. Det är ett fortgående arbete. Jag blir bättre och bättre.
SvaraRaderaKram
När jag var chef gick vi igenom värdegrunden på varje veckomöte. Vi diskuterade om mötet följt värdegrunden, om enheten under veckan följt värdegrunden och om jag som chef under veckan följt värdegrunden. Det tog säkert ett halvår av möten innan medarbetarna vågade säga något om mig som chef, men jag var ihärdig och fick dem att förstå att om de inte talade om för mig hur jag var som chef och hur de ville jag skulle vara så skulle jag heller aldrig bli bättre som chef. Kritik/feedback är nödvändig för att utvecklas! Och när de väl vågade säga vad de tyckte hade vi många konstruktiva diskussioner som utvecklade mig enormt.
SvaraRaderaMed det sagt finns det ju annan kritik oxå. Som inte alls är till för att utveckla någon. Som ges helt oönskad och mer i syfte att såra. Jag tycker det är viktigt att lyssna även på den, men att inte ta åt sig av det som är okonstruktivt och missriktat1