Idag gjorde jag just det. Åkte ifrån
regnet som drog sig in över vår stad. Redan i går kväll kunde jag förnimma det
i luften; doften av våt jord, av hårda regndroppar mot suktande gräs. Så jag
packade in i bilen, åkte söderut. Och möttes av en vacker dag.
Så nära. Och ändå onödigt långt bort.
En vacker bondgård, på en äng, omgivet av vacker lövskog, högst upp på en ås. Dimma
som svepte in slänter. Äppelodlingar. En liten chokladfabrik och finurliga namn
på små, vindlande gränder. Så nära. Och ändå onödigt långt bort.
De övergivna tennisbanorna har
förlorat sin dragningskraft och bodegan har krympt ihop, lämnat plats åt allt
det andra vackra att växa. Ett kafé, med enorma kristallkronor i taket,
orientaliska mattor på golvet och med en utsikt ända bort till grannlandet.
Gigantiska räkmackor och egengjord äppelmust. Ett naturreservat, med
fantastiskt spännande kurragömmagångar att leka i, klippor att klättra på och
stenar som staplats ovan på varandra. Stup ner mot öppet hav.
Så nära. Och inte längre onödigt
långt bort. För söderut lyste solen igenom en reva i molnen. Söderut smakade
det mustig choklad. Det skrattades och samtalades. Borta från regnet. I alla
fall denna dag. För tids nog kommer det att regna. Även söderut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar