Summa sidvisningar

2012-06-19

Att vara en unik refräng


Helt plötsligt ser du henne i dig. I din hand som hänger i luften. Sättet den är vinklad på. Med handflatan lite halvt uppåtvänd och fingrarna tätt sammanhållna. Helt plötsligt hör du hans röst eka i din. Exakt samma fras, uttalad med exakt samma betoning. Tiden står still och du glömmer vad det var du egentligen höll på med i nuet – vad som ledde fram till att du gjorde som du gjorde, eller sa det du sa. Du har blivit som dem.

En gång lovade du. Med handen på hjärtat. Svor dyrt och heligt. Att du aldrig skulle bli som dem. Någonsin. Inte i någonting. Inte göra samma missar som de, använda samma uttryck, stagnera som de. Och du lyckades. I det mesta. Du gjorde medvetet andra val. Undvek de uppenbara fallgroparna. Väjde för de banala fällorna de omedvetet gillrade. Du kryssade dig fram genom rum efter rum av de stelnade normernas museum. Skickligt medvetandegjorde du andras misstag.

Bra dagar kände du dig unik. Dåliga dagar som en dålig karbonkopia av något som var mycket större. Du valde även här. Valde att räkna de bra dagarna. Ty, att räkna de dåliga dagarna hade ett helt eget rum inrett i normernas museum. Och du var ju inte som de. Ända tills du står där. Med handen lyft i en gest och med rösten fylld av ekon från förr. Och det slår dig. Att trots ditt unikum, är du en upprepning. En refräng. En unik refräng.

För. Man är den man är. Man har den historia man har. Punkt. Varken sämre eller bättre. Det spelar ingen roll vart man flyttar. Hur många gånger man byter namn, identitet. Gör klassresor. För man är den man är. Och när du står där, drabbas av insikten och accepterar den – DÅ, först då, är du verkligen fri från den.

För då kan du växa och bli en egen person. Hela du. Med en historia. Som innehåller gott och ont. Men med makt att välja. En ny inriktning. Då kan du lugnt flytta – eller bo kvar. För vad andra tycker eller anser eller placerar in dig i kommer inte spela någon roll. För då har du, på djupet, blivit du. Med nya verser att foga till de gamla och med återkommande refränger. Som inte längre kommer att göra ont att lyssna på.





Ha en god natt!!

8 kommentarer:

  1. "Du kryssade dig fram genom rum efter rum av de stelnade normernas museum." Vilken mening! Den gick rakt in i hjärtat - så vacker, så insiktsfull, så poetisk.

    Plötsligt hör jag min mamma i mina ord, ser min pappa i min kropp. Jo, vi är refränger, men förhoppningsvis inte i misstagen.

    SvaraRadera
  2. Oj hur många gånger har man inte lovat sig själv att inte bli som dem....men misslyckats. Jag är glad när att jag nu kommit till insikt att jag vet när jag är/låter som de. Då kan jag välja...

    SvaraRadera
  3. Jo det är inte utan att jag känner igen mig. Det tar tid att förstå vem man är/varit och hur man kan göra istället. Underbar bild! kram

    SvaraRadera
  4. Du skriver helt fantastiskt Monika, hoppas att allt är bra med dig och grabbarna stor kram Diana

    SvaraRadera
  5. Underbart skrivet!
    Kram, kram

    SvaraRadera
  6. Oh, så sant du skriver! Jag brottas med min mammas läggning för oro och min pappas brist på tålamod och jag ser hur dottern utvecklas till den flicka jag kunnat bli om mina föräldrar tillåtit det. Samtidigt undrar jag vad i mitt beteende som ändå hämmar hennes väg till total blomstring och om min något överväldigande personlighet kanske drabbar min mer tillbaka dragna son ännu värre... Men vi blir alla unika, i vår blandning av ärvt och eget...

    SvaraRadera
  7. Ja du tangerade mitt inlägg fast som du :) för du är så mkt mer poetisk ån vad jag är. Minns vårt samtal... nångång under våra 6-7 timmar i ditt kök talade vi om det här.
    Å visst är det så.... jag har pappas sarkastiska, ifrågasättande lite hårda läggning som ibland än idag kan såra mej. Mormors ängsliga o bittra drag. Men vi har ändå lyckats bättre. Våra barn... kommer vara än helare som föräldrar.
    Kram på dej hjärtat/ A

    SvaraRadera
  8. MÅnga varma midsommarkramar ifr underbart solbadande Dalarna till Bästkusten och Finaste M !!! Mia

    SvaraRadera