Summa sidvisningar

2012-08-09

Att nätverka sig till döds


”Man kanske bara har en viss näravän-kvot. Det är ett visst antal människor man kan släppa nära inpå sig, och sedan så är man mätt.” En fras. En mindre del av en längre och större tanketråd. En mening vars mening jag funderat över. Mycket. För kombinerat med en hel del andra iakttagelser de senaste dagarna tycker jag den har en viss tyngd. Ett berättigande.

I vårt moderna, västerländska samhälle har den utvidgade, större familjen fått allt mindre plats allt som oftast. Generationsboenden existerar knappt och alla val skall individualiseras i så lång utsträckning som möjligt. Enmanshushåll är mycket vanligare än någonsin förr. Allt detta samtidigt som. Samtidigt som man skall NÄTVERKA så mycket som möjligt gudbevars. Utan kontakter, känningar och ytligt bekanta inom olika områden i näringslivet är det nästan omöjligt att göra sig en karriär.

Man skall känna en massa människor. Som man skall imponera på, förverkliga sig med och frottera sig med. Man skall uppdatera sig i så många olika sammanhang som möjligt och man skall hålla sig framme. Med andra ord: i ett samhälle där familjen fått stå tillbaka för individualismen i mycket, skall vi röra oss bland fler människor än någonsin på ett väldigt konformt sätt. En paradox. En motsägelse.

Därför känns frasen ovan aktuell. För det kommer en tid. När man helt enkelt inte orkar hålla igång allt det där. När man rör ihop olika samtal, glömmer namn och sammanhang. Ord som tidigare enkelt fångades upp i farten studsar stumt mot ett oemottagligt öra. Det tar stopp. Man blir mätt. På människor. Tyvärr.

Tyvärr ja. För jag vill umgås med dem jag tycker om. Alla fina kollegor, partikamrater, nyfunna bloggvänner, före detta kollegor och fina språkkursvänner. Nya, spännande bekanta och framtida vänmaterial vänner. Försummar dem alla. Finns inte där för dem. Och missar då också tillfällen då de kan finnas där för mig. Smärtar mig – för det lämnar ett tomrum, en saknad. Men orken tar emot. Mättnaden av ljud och intryck sätter stopp.

Kanske är det så att man kan nätverka sig till döds? Att man någonstans tar slut på sin förutbestämda ”människokvot”? Och den domnande tröttheten är det vi betalar vårt moderna, individualiserade samhälle med? Inte vet jag. Just nu är jag bara lite uppgiven. Över mig själv. Över min oförmåga. För vet ni, det finns fantastiska människor där ute. Som jag vill träffa oftare. Mer. Utan att deras ord stumt skall falla mot marken då de når mina icke hörande öron.

Sov gott!!

12 kommentarer:

  1. Kära du. Jag får dåligt samvete om att jag tjatar så om att ses. Glöm det gumman. Vi tar det när du orkar, vill och kan. Det är ingen brådska alls. Ja... vi... finns kvar.
    Men jag blir ledsen av att du mår dåligt å är så trött, det märks i det du skriver och i det du inte skriver.Försök vila. Finns här när du vill.Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hörredudu sötnos!! *ler* Du tjatar INTE. Du är rar och omtänksam. Och du och jag ÄR ju vänner. En gång vän - alltid vän. I min värld. För jag är rätt kräsen skall du veta ;))

      Millioner kramar. Önskar verkligen du kunde må bättre med din hosta!!

      Radera
  2. Åh vilken bra och tänkvärd text! Har funderat mycket kring det där på sistone. Kan även känna detsamma iblan när man reser. Mycket ytliga kontakter och samma samtal om och om igen (Vart kommer du ifrån? Hur länge blir du borta? var ska du härnäst?). Ibland blir man så trött. Jag sätter dock upp ett filter i mitt nätverkande. Jag behöver inte bli bästis med alla. Det räcker ibland med att vara artig i sådär en 5 min... Kram

    SvaraRadera
  3. Du har så rätt i allt!! Ju äldre man bli desto färre vänner har man kvar, känns det som. Fast vänner nu är mer "på riktigt" och skaffar man sig nya, så gör man det med omsorg ;)

    Stora Kramar!

    SvaraRadera
  4. Nä man kan inte orka med allt och blir man övertrött så går det inte alls. Jag träffar folk väldigt sällan numer och det beror på att jag oftast är för sliten, men jag tycker man vänjer sig...fast jag skulle vilja orka med. Men vila nu så orkar du lite senare i större omfattning iallafall. Kramar!

    SvaraRadera
  5. Jag håller med dej. Man kan ju inte nätverka med alla. Man får se vem som verkligen är värd ens kärlek och uppmärksamhet och låta de andra vara ytliga.
    Kram på dej!

    SvaraRadera
  6. Mmm, jag har också funderat på det. Plus - om man fyller fyller sin kvot att en massa ytliga bekantskaper, minskar det så rummet för att fördjupa en vänskap?

    Så här: låt säga att du har 100% vänskapsenergi, där en djup och nära vänskap tar mycket energi och en ytlig lite - är det då så att om jag skaffar mig tio ytliga vänner, så kan jag bara ha två nära? (t.ex.) eller kan jag skaffa mig 4 ganska nära vänner på 25% vardera?

    och när man är nykär och till 100% intresserad och uppslukad av sin lover, då får vännerna stå åt sidan??

    SvaraRadera
  7. Jag väljer bort allt fler i min bekantskapskrets pga att de påverkar mig negativt, å jag mår så mkt bättre.
    Nytillskott som gör mig glad är roligt.
    Kramisar
    Viveka

    SvaraRadera
  8. Jag är kass på att nätverka. Jag kommer aldrig ihåg namn, även om jag kommer ihåg ansikten. Jag är mycket avogt inställd till föreningar som Rotary, Lions och frimurarna, klubbar för inbördes beundran och ryggdunkar. I Försvarsmakten kallade officerarna varandra föär "Bäste broder", då visste man att det handlade om pojkklubben dit jag inte hade tillträde och där de roliga och intressanta uppgifterna fördelades.

    Född på landet med en mamma som var folkskolelärare och en pappa som var säsongsarbetande skogshuggare, inga kontakter alls. Jag tycker det är förjävligt att vi har ett samhälle som är byggt på tjänster och gentjänster, där det mer handlar om vad man känner än vad man kan prestera. Skit!

    Jag vill inte nätverka, jag vill inte att det ska behövas, lika lite som jag vill att mina barn ska behöva gå i en friskola för att få en bra utbildning eller att jag ska behöva söka upp en privat läkarpraktik för att få en läkare som har tid med mig... Kan inte du ordna upp det? ;)

    SvaraRadera
  9. Det är en gammal sanning att de flesta mår bra av att ha ett mindre antal nära vänner. Men bekanta kan man ha hur många som helst. Och det är väl där som de man "nätverkar" med hamnar? Familj och vänner har prio ett, bekanta 2. Man räcker ju inte till för hur många som helst. Punkt.

    Kram

    SvaraRadera
  10. Så.... har du slutat nätverka el är du död? :)
    Hoppas på en liten paus bara, och på att du har det BRA. Kram

    SvaraRadera
  11. Hej fina Monika, glömmer kliva in här då jag läser lite via FB ;-) Jag tillhör nog den kategori som är suverän på att nätverka för att jag gillar det verkligen.... tycker det är så spännande och intressant MEN dom kommer inte in i min närmsta sfär där mina vänner finns, även dem i olika närhetsgrad. Man kan nog nätverka på olika sätt men skall göra det så som man mäktar med så att det inte blir ett tvång. precis tillbaka från Estland, fyllt med nätverkade ;-) - Stor kram och myskväll på dig!!!

    SvaraRadera