Summa sidvisningar

2013-08-07

Att förtydliga


Du, kommer du ihåg? För ett år sedan var det ungefär och vi satt hemma hos er. Pratade om barn, om vad vi vill efterlämna till våra barn i form av värderingar och referensramar. Jag talade om min favoritförfattare, Astrid Lindgren, om hennes fantastiska berättelser för barn. Och barnen inom oss.

Du tittade då på mig och med en avmätt ton undrade du hur i hela friden jag kunde ha en sådan författare som förebild? Jag, som bara hade pojkar? Du kunde gå med på att hon skrivit bra böcker för flickor, som handlade om andra starka flickor, men pojkar?? Som bevis förde du fram Pippi och Ronja. Och så sa du något annat också. Du sa att du inte kunde ta en författare på allvar som övergav sin egen son.

Vi hamnade i en livlig diskussion. Du och jag. Där jag påpekade att Lindgren var en fantastisk förebild, också för små pojkar. Med böckerna om Emil, Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio och senare Mästerdetektiv Blomqvist. Där hon till exempel skapar en hjälte som vägrar slåss, Jonathan Lejonhjärta och ett fosterbarn som egentligen är en prins.

Med flammande engagemang beskrev jag bakgrunden till att Lindgren lämnat sin lille son att växa upp hos hennes föräldrar, bara för att sedan hämta honom till sig och älska honom oändligt. Att hon var en otroligt modern kvinna för att leva i det sammanhang hon levde i. Att hon bröt mot en massa konventioner och var en förebild också för den tidens kvinnor. Men du, en sak glömde jag.

Låt mig förtydliga den andra saken. Så att vi förstår varandra helt och hållet. Astrid Lindgren gjorde något annat jag upplevde för första gången: hon beskrev närvarande, älskande fäder! Pippis pappa älskade henne, Ronjas pappa älskade henne. Madickens pappa lärde henne om alla människors värde och Emils pappa älskade honom och dessutom hade han Alfred. Abbe, grannpojken i Madickenböckerna, hade en far som drack, men han älskade sin son. När jag för första gången hörde Pippis pappa ropa: ”Mitt barn, min älskade Pippi!”, fylldes mina ögon helt oförklarligt av tårar. Aldrig hade jag hört en pappa uttrycka sig så!

Så Lindgren visade för mig, lilla 7år, att pappor kan älska. Att de kan gråta av saknad och av sorg. Att de håller vad de lovat. Så du – för mig kan Astrid Lindgren ha begått ett och annat fel under sin livstid, gjort ett och annat felval, jag älskar hennes böcker ändå. Nu och för alltid. Och du – du får jättegärna vara hur PKrättochhipp du vill – men låt mig få ha min Astrid i fred.

4 kommentarer:

  1. Håller med dig i allt, Astrid skrev för både flickor och pojkar, och även om det finns många pojkar i hennes böcker är det fantastiskt att hon låter så många flickor ta plats, för det är inte alls vanligt i barnlitteraturen, inte ens nu för tiden! Och hon behöll sin son och tog hand om honom när hon hade möjlighet. Annars var det vanligt på den tiden att helt enkelt placera om sina barn om man av olika anledningar inte kunde/ville ta hand om dem. Min mormor växte upp hos ett annars barnlöst par, eftersom hon var sladdbarn efter två bröder och hennes föräldrar ville inte ha småbarnsår igen. Min barndomskompis pappa växte upp, ganska kärlekslöst, hos en ensamstående tant, eftersom hans föräldrar redan hade 8 barn och inte hade råd med en till. Astrid hittade en lösning som var bra för hennes son, det ska hon ha all cred för! Man bör döma människor utifrån den tid de levde i, inte tro att de kunde tidsresa och fatta beslut utifrån de normer som gäller idag...

    SvaraRadera
  2. Kan inte annat än hålla med dig. Astrid är en fantastisk förebild. Det finns alltid de som försöker hitta fel. Särskilt på framgångsrika kvinnor.
    Blir så glad när du lämnar kommentarer. Veta att du läser mig. Fortf fast jag är själv så usel på att kommentera. Det värmer
    Kram

    SvaraRadera
  3. Som om starka flickor inte kan ge styrka till pojkar. Ja ja, mycket bra skrivet som alltid.

    Sv: Jo jag har fått mycket gjort på jobbet dessa dagar. Idag fått in 7,5 högskolepoäng! Har universitetspoäng en drös men...
    Jo, jag försökte möta arbetskamraten som "vanligt" med ett hej när vi träffades. Vilket mottogs svalt. Sedan betedde hon sig någorlunda när vi hade andra runt oss. Men hon är sval mkt sval och lite vresig.

    Hoppas du har det bra.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Margareta Strömstedt har kommit ut med en bok som heter August, om Astrid Lindgrens far Samuel August och sin egen pappa och kärleken till dem. Och sedan - varför skulle det vara fel för en kille att läsa om en stark tjej? Varför skulle inte en tjej få vara huvudpersonen i en bok för både killar och tjejer? Och det där med att överge sin egen son...hon lämnade sitt barn hemma hos sina egna föräldrar och tog honom sedan till sig så snart hon kunde. De flesta av oss lämnar bort våra barn till pedagoger vi inte känner personligen under 8 av 12 vakna timmar på barnets dygn 5-7 dagar i veckan i tio år i sträck. Lätt att peka finger. Svårt att veta hur en bra förälder ska agera.

    SvaraRadera